Från början var fenomenet mystik förbundet med mysterium och något hemligt. Det upptogs i nyplatonismen (200-t: Plotinus, Proklos, Origenes) där det förknippades med ett annat slags hemlighållande. Nu kom det att betyda att avsiktligt stänga ögonen för alla yttre ting, den nyplatonska meditationen som gick ut på att en öva sig i att stänga ute världen för att kunna nå upp till det Ena. Ordet Myo användes om de stängda ögonen hos en som är försjunken i djup meditation. Medan kroppens ögon var stängda, var det inre ögat öppet, sökande efter visdom.
Ordet mystica introducerades av en syrisk munk på 500-talet, en kristen nyplatoniker, som skrev teologiska texter under pseudonymen Dionysios Areopagita. ”Det var dock några som slöt sig till Paulus och kom till tro, bland dem Dionysios, som var medlem av areopagen” (Apg 17:32-34), Athens förste biskop.
Hans verk spreds över hela Europa från 800-talet (latin) och framåt och fick stort genomslag på 1200-talet. Hans Mystica Theologia har bidragit enormt mycket till hur vi förstår mystik. Han beskriver hur sinnet höjer sig till en nivå av yttersta mottaglighet och inre tystnad genom att lämna alla bilder och tankar bakom sig och gå in i ett mörker.
Ordet mystik har också Areopagiten kvar sin betydelse av hemlighet (ex. skriver han om de oinvigda och behovet av invigning i mysterierna) men nu är det ett sinnets hemlighet, då det inte rymmer några klart utmejslade tankar och bilder utan förblir i dunkel och mörker. Genom att avstå från begreppen och sträva mot Gud genom icke-vetandet når man längre än genom att försöka förstå Gud genom mänskliga begrepp.
Detta är den så kallade negativa eller apofatiska teologin som enligt Dionysios Areopagiten har biblisk grund. Mose stiger upp på berget Sinai och upptas i ett mörkt moln (2 Mos 19:9, 24:15f) Mose kan inte se Gud, men han vet vem Gud är genom att icke veta. Han vet i mörker, han vet med sitt inre öga.
Dionysios lär oss att mystikens natur är icke-diskursiv, det är inte fråga om att tänka, diskutera eller logiskt bevisa något utan om att överskrida allt tänkande. Här befinner man sig i icke-vetandets moln eftersom man inte vet med bilder och tankar. Men det finns en inre rik mättad tystnad som kan liknas vid en tyst harmoni, musik, ett språk. Det råder begreppsmässigt mörker, men det inre ögat är fyllt av ljus.
Men förståelsen av mystiken fördjupas stegvis. När Dionysios Areopagita översätts till engelska på 1300-talet så beskrivs uppstigandet till Gud, det som överskrider tanken, som att man lyfts upp av kärleken. Och Mose går upp på berget dragen av en stor kärlek. Så blir Dionysios tolkas som att allt ytterst handlar om kärleken. Det är kärleken som är drivkraften i mystiken, som leder oss bortom tankar, bilder och begrepp, i en värld av tystnad. Det inre ögat är nu kärlekens öga.
Det är endast kärleken som förmår tränga fram till kärnan hos den andre, då tankar och föreställningar blir onödiga, överflödiga. Så definieras nu mystik som kärlek.
Sammanfattningsvis kan man säga att:
a) Mystik är visdom eller vetande som man vinner genom kärlek: det är kärlekens vetande.
b) Mystik handlar om erfarenhetsmässigt vetande, inte teoretiskt vetande. Det handlar om att känna, att beröra och erfarenhetsmässig kunskap om Gud kan endast vinnas genom kärlek. ”Mystisk teologi är erfarenhetsmässigt vetande om Gud genom den förenande kärlekens omfamning” (Gerson 1363-1429). ”Även om vi inte kan veta något om Gud kan vi älska honom. Genom kärlek kan man röra vid och omfamna honom, men aldrig genom tanken” (författaren till ”Icke-vetandets moln”).
Den helige Ande - kärlekens Ande
Nu förstås ännu djupare budskapet om Guds kärlek i de bibliska skrifterna. Gud som är kärlek ingjuter sin kärlek som gåva i själen. Om människan svara på denna kallelse mottar hon den helige Ande, som är den personifierade kärleken: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande” (Joh 14:15-17).
Mystiken har således sin grund i den heliga Andes inneboende och människans gudomliggörande. Anden som är kärlek bringar vishetens gåva vilket är ett speciellt kännetecken för det mystiska livet. Anden är nyckeln till vår förståelse av mystikens teologi. Den inneboende Anden omvandlar oss till Kristi kropp och får oss att ropa ”Abba, Fader” (Rom 8:15). Samme Ande upplyser vårt inre öga och visar oss Sonens härlighet så att vi ropar ”Jesus är Herre.”
En variant av detta finns hos Mäster Eckhart (1260–1328), dominikanbrodern som på 12-1300-talet talar om ”Guds födelse i människan.” Julfirandet är inte i första hand firandet av ett historiskt minne, något som hänt. Det viktigaste är att Gud får födas i varje människa, att vi var och en blir ett Betlehem. Varje människa kan resa sig upp mot evigheten och vara platsen där evigheten sänker sig och söker sig ner i själen, och denna Guds födelse i människan äger rum. Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus från Nasaret, får således sin relevans först genom Guds födelse i varje människa. Det betyder att vi behöver öppna oss för att ta emot Guds kärlek, erfara oss vara älskade, med en kärlek utan svek. Det är den förståelse av kristen mystik som utvecklas på 1200-talet, men som har sin grund i Jesu kärleksbudskap.
Jesus talar om Guds rikes ”mysterier”, och Jesus inviger lärjungarna i detta mysterium, som en mystagog tar hand om sin mystes. Lärjungarna var invigda i Guds rikes mysterium, de andra fick bara liknelser. Jesus säger till lärjungarna: ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet”, här används ordet μυστήριον på grekiska eller mysterium på latin (Mark 4:11). Aposteln Paulus använder samma begrepp: ”Och han har yppat sin viljas mysterium för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början” (Ef 5:1, se också Kol 1:26, 27; 2:2, Ef 1:9, 3:9, 5:32, 1 Kor 2:1).
Jesus undervisar vidare om kärleken: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek” (Joh 15:9). Och aposteln Paulus fördjupar denna undervisning: ”Nu består tro, hopp och kärlek och störst av allt är kärleken” (1 Kor 13:13).
Det är den helige Ande som ingjuter tro, hopp och kärlek i oss, gudomliga gåvor, eller snarare gudomliga krafter som gör att vi människor kan tro, hoppas och älska som Gud själv, det är hans gåvor till oss.
Under medeltiden fördjupas det kristna kärleksbudskapet ytterligare så att man sa: ”Även om vi inte kan veta något om Gud kan vi älska honom. Genom kärlek kan man röra vid och omfamna honom, men aldrig genom tanken” (författaren till ”Icke-vetandets moln”).
Det mesta i Bibeln kan förstås mystik
Kyrkan har förstått mer och mer att mystik är den visdom eller erfarenhet som kommer från kärlekens källa. Så kan vi se allt som mystik: bönen ”Fader vår…”, som kyrkofäderna förstod som en mystik bön. Denna bön grundar sig på den djupa relationen med Fadern, kärleken till honom och hans vilja, genom lidande och död. Kristen mystik når sin höjdpunkt när jag som en ny Kristus i yttersta enkelhet och tillit, tillåter Jesu ord få välla upp i mitt inre: ”Fader vår, som är i himmelen…”.
Bergspredikan är mystik, nuets och ögonblickets mystik, ett ögonblick som levs utan ängslan för framtiden eller fruktan för det förflutna, utan oro för mat och dryck. Min himmelske Fader vet vad jag behöver innan jag ens ber om det. Bergspredikan beskriver ett mänskligt medvetande som lever närvarande, full av glädje och utan bekymmer: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen…” (Matt 6:34).
Jesus är alltså en mystiker. Han har hela sitt fokus på Faderns kärlek till honom och hans kärlek till Fadern, och hur hela hans mission går ut på att denna kärlek skall sprida sig i världen genom hans lärjungar: ”att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem” (Joh 17:26). Vid sitt dop, fylls han av helig Ande och hör Faderns röst: ”Du är min älskade son, du är min utvalde” (Mark 1:11).
Den mystike Jesus
Jesus är i evangelierna den seende, det var det inre ögat, kärlekens öga, som såg. Och i Anden förstod Jesus att han var Faderns Son.
Nätterna igenom tillbringade Jesus i kärleksfull gemenskap med fadern i Anden och i förbön för världen. Kärleken mellan Fadern och Sonen är det som håller ihop hela NT och den mystik som strömmar från Jesu hjärta, vi ser det särskilt i de mystika kapitlen i johannesevangeliet (14-17) som inleds med orden: ”Känn ingen oro”. Där talar Jesus om sitt uppgående i Fadern; Jesus är i sina lärjungar och hans lärjungar är i honom och alla är i Gud och Gud är i alla. Där finns den mystika erfarenheten av enhet och mångfald: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” (Joh 17:21). De skall bli ett, fullkomligt ett, så som Jesus är ett med Fadern. Och den enda kraft som kan åstadkomma detta är kärleken, den kraft som förenar Gud och människa och människor emellan.
På Faderns befallning lägger Sonen slutligen, av fri vilja, ner sitt liv. Kärlekens slutliga reningsstadium, katharsis, då Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46). Så följer uppståndelsen och sändandet av den helige Ande.
Om vi ska kunna erbjuda en mystik teologi för vår tid måste vi alltså återvända till evangelierna. Här återfinner vi den mystika erfarenheten och Jesu undervisning. På den vilar hela den kristna mystiken.
Den konkreta mystika erfarenheten i mitt liv är detta: att Kristus ber till Fadern i mig, genom den helige Ande, lider i mig, dör i mig, han ser genom mina ögon, lyssnar genom mina öron, älskar genom mitt hjärta, välsignar genom mina händer: ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).
Nu är kärlekens öga inte längre mitt öga utan Kristi öga som ser genom mina ögon, och ser med medlidande på världen.
Just som en specifikt kristen mystik med Bibeln som huvudkälla och med en fördjupad förståelse av kärlekens betydelse kan denna mystik utgöra grunden för dialogen med mystik inom andra religioner.