top of page

Mystikintro 1

Den kristna mystik utvecklas utifrån texterna i Bibeln: GT och NT.

Det finns en judisk bakgrund: skapelseberättelsen, uttåget ur Egypten, ökenvandringen, den babyloniska fångenskapen, Vishetslitteraturen, bönerna…

När det judiska tänkande sög upp och integrerade mycket av grekiskt tänkande, som finns i den mellantestamentliga böckerna: hellenismen.

Jesu undervisning, aposteln Paulus mystik.

Kyrkans utveckling under de första århundradena i romarriket, förföljelser och harmoni om vart annat, expansion i den hedniska världen.

Det judiska monoteistiska försonades med det mer vildvuxna polyteistiska hedniska.

Kyrkan kunde assimilera allt.

Den kristna har fört vidare centrala kristna praktiker, andliga övningar, tystnad, meditation, attityder och förhållningssätt.


Ökenfäderna (2–400-talen)

Den helige Antonius (251–356) drog sig undan, till den egyptiska öknen, till ett liv i ensamhet och bön. Han var i princip onåbar, men många ville följa hans exempel: de hittade honom, byggde hyddor i närheten och bad om hans vägledning. Ja, det finns en oerhört stark attraktion i att dra sig undan världens larm, till öknen, tystnaden och stillheten. Den helige Athanasios, Alexandrias biskop, sökte tillflykt hos Antonius när arianerna fördrev honom. Athanasios skrev sedan berättelsen om den gamle eremitens liv, som fick stor betydelse för många senare helgon som Hieronymus och Augustinus. Antonius lade grunden för hela klosterväsendet. Munkarnas ”kamp” handlade inte längre om de kristnas utsatthet i en djävulsk stat utan en inre, andlig kamp mot synden, det egoistiska begäret, mot frestelserna, lockelser och lögner. Den helige Antonius sa: ”Den som inte har blivit frestad kan inte komma in i himmelriket. Ta bort frestelserna, så kommer ingen att bli frälst.”

Intressant att detta inspirerar sekulära filosofer i dag. De ser kraften i kristna klassiska praktiker av omvändelse som utarbetats i klosterväsendet kan vara en kraft i den värld vi i dag lever i. Ideologierna har misslyckats, kommunismen, anarkismen, socialismen och nu liberalismen, dessa ideologier kan inte tackla de enorma problem som vi står inför i dag. Det skulle vara mycket mer produktivt att istället se på olika former av självtransformering som kunde förmå oss att modifiera våra relationer med andra och med vår omedelbara omgivning och bygga andra former av sociala gemenskaper, som skulle ge oss en större grad av självständighet gentemot statsmakten och de globala dominanta krafterna, den otyglade kapitalismen. Det är ett motstånd mot denna världens tankesätt som utgår från Jesu undervisning där den lilla människan och den lokala gemenskapen är i centrum.

Antonius och alla ökenfäder inspirerar oss till att arbeta med våra frestelser, synden, begären, lögnerna i oss själva, som en grund för gemenskap, en ny social gemenskap som står emot alla totalitära krafter, våldet och det som nu sker med de demokratiska staterna i vår globaliserad värld. Det är öknen som gäller, att som den helige Antonius söka och finna Gud i öknens tystnad, förneka oss själva och lära oss att mer än något annat älska Gud av hela vårt hjärta, och följa Jesus.


Ökenfädernas tänkespråk (boken) är en samling korta berättelser om de tidiga kristna eremiterna i Egypten, det heliga landet och Syrien och deras andliga rådgivning. Här finns visdomsord från ökenfäder från A till Ö, Alpha till Omega, Antonius till Abba Or.

Deras råd är att inte gå i dialog med frestelserna, samtala inte med dem, diskutera inte, utan kasta dig till marken och be om Guds förbarmande.

Det är ett förhållningssätt till tankar där tankarna ska ses som främmande.

Alltså ställa varje tanke till svars: ”Var kommer du ifrån”. ”Vill du mig något gott, eller något ont?”

Det farligaste är att förtvivla, att förlora hoppet, modet, inte misströsta om Guds barmhärtighet.

Destruktiva tankar, deprimerande tankar om oss själva, känslan av otillräcklighet, misslyckanden, kommer inte från Gud.

Vi måste genast ta avstånd från dylika tankar, de bara förstör.

Ökenfäderna såg tankar som röster in om oss, som kommer med förslag, som människan måste ta ställning till, se konsekvenserna av dessa förslag.

Problemet med vår kultur är att vi urskiljningslöst bara följer begären, bejakar dem, kanske under förevändning av kärleken: gå aldrig i dialog med frestelser, tankar, utan försök urskilja vad de vill. Vill de något gott eller ont, kommer de från Gud?

När vi närmar oss detta område i den kristna mystiken så ser vi hur den har en nära relation till det vi i dag kallar psykologi, terapi och filosofi.

Det beror på att allt tidigare hängde ihop i en helhet, och att vi i dag har separerat olika former av kunskap från varandra.

Mystiken är en form av återförening, en försoning, att vi leder all kunskap tillbaka till Gud, genom att se människan som en helhet: kropp och ande, sinnlig och rationell, med känsla och förnuft, dödlig materia men med potential för Gud.


Mystik och Katharsis

Historiskt är ordet mystik förbundet med mysteriekulterna som florerade i den grekisk-romerska världen under kristendomens första århundraden.

Många olika mysteriereligioner levde sida vid sida med kejsardyrkan och polyteistiska folkreligioner, som var uppblandade med högt utvecklade religiöst-filosofiska system. Kärnan i mysteriereligionerna var att man tänkte sig att man genom extas kunde uppleva en förening med det gudomliga. I denna miljö föddes Jesus i staden Betlehem och växte kristendomen fram.

Begreppet, mysterier, kommer av det grekiska ordet mystes, en som invigs i hemliga riter, med bibetydelsen ’en som är tillsluten’, dvs. håller munnen stängd, och som i vissa mysterier även har slutna’ ögon, dvs. bär ögonbindel under åtminstone vissa faser av initiationsriten. Varje initiandmystes vägleddes in i mysterierna av en mystagog, en andlig vägledare.

Aristoteles (300-t f.kr)  framhåller att mystes inte skulle lära sig något, utan (passivt) försättas i ett tillstånd, likt åskådaren på teatern glömma sig själv, personligen leva sig in i dramats känslor och därigenom renas genom en katarsisupplevelse.

Detta förs vidare inom den kristna mystiken.


Fysikexperiment

Ökenfäderna utövade en form av fysikexperiment. Om man hinkar upp vatten ur en oklar källa så är vattnet grumligt, men om man väntar en stund så kommer grumlet att lägga sig och man kan snart se sin egen spegelbild i vattnet. Sådan är reningsprocessen, katharsis, reningsbadet:

”Sådan är den som lever mitt ibland folk; på grund av all oro är han inte i stånd till att se sin egen synd. Men när han lägger sig till ro, i synnerhet här ute i öknen, får han upp ögonen för alla sina brister” (Ökenfädernas tänkespråk II.29).

Att gå från dissonans till harmoni, det är en reningsprocess, katharsis, att se sin egen synd: Inte undertrycka, förtränga våra lidelser, begär, utan vi måste gå rakt igenom.

Våra begär, frestelser, impulser, problem har djupare orsaker, och behöver mötas på ett djupare plan.

Sexuella frestelser förstås av ökenfäderna som problem med stoltheten, därför behöver en som lider av sexuella frestelser arbeta med stoltheten och öva sig i ödmjukhet.

Problem med vrede, ilska ses som problem med de primära behoven av mat och dryck och därför krävs övning med att just avstå från mat och dryck, fasta…

Om vi vågar konfrontera våra frestelser, lidelser och begär kan vi också visa barmhärtighet med andra som lider av samma sak.

Utifrån att vi själva frestas och vet vad andra går igenom.

Den gamle Abba Apollos säger till den unge man som är frestad: ”Barn, detta är då inte något att bli förbluffad av; du ska inte ge upp hoppet. Jag själv, så gammal jag är, plågas ofta övermåttan av sådana tankar. Förlora inte modet på grund av en feber som inte någon mänsklig iver utan bara Guds barmhärtighet kan läka (Ökenfädernas tänkespråk V.4).

Bara genom att själv ha kontakt med våra lidelser, frestelser, begär och att arbeta med dessa, kan vi visa medlidande med dem som kämpar. Annars är risken att vi blir hårda, och inte alls kan förstå vad andra går igenom.

Gå inte i dialog med frestelserna, samtala  inte med dem, diskutera inte, utan kasta sig till marken och be om Guds förbarmande.


Förhållningssätt till tankar

Det är ett förhållningssätt till tankar där tankarna ska ses som främmande.

Ställ varje tanke till svars: ”Var kommer du ifrån. Vill du mig något gott, eller något ont? Är det något som leder mig närmare Gud?.”

Det farligaste är att förtvivla, att förlora hoppet, misströsta om Guds barmhärtighet.

Destruktiva tankar, deprimerande tankar om oss själva, känslan av otillräcklighet, misslyckanden, kommer inte från Gud.

Ta genast avstånd från dylika tankar, de bara förstör.

Ökenfäderna såg tankar som röster in om oss, som kommer med förslag, som människan måste ta ställning till, se konsekvenserna av dessa förslag.


Man kan säga att den kristna tron tidigare haft mycket mer av praktik, andliga övningar, då människor fått råd och hjälp att leva sina liv.

Det har handlar om att öva sina förhållningssätt till tankar och känslor.

Övningar i att bevara friden, glädjen, att förbli samlad i sig själv.

Att lära sig urskilja Guds vilja.

26 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page