Jer 33:14–16; 64:1–8, 1 Thess 3:12–4:2, Luk 19:28–40 Allsmäktige Gud, fyll oss med längtan efter din stora dag, så att vi med kärlekens gärningar går Kristus till mötes och ställs på hans högra sida i himlen. Vi firar i dag första söndagen i advent och ber i denna heliga Mässa om hjälp att alltid vara beredda på Herrens ankomst: här i Eukaristin, i Guds ord, i sakramenten, vid tidens slut, så att vi alltid och på varje plats väntar och längtar efter honom. Vi behöver mer längtan efter att få möta Herren, Jesus Kristus. Så att Kristi kärlek får mer utrymme i våra liv, att vi går honom till mötes med kärlekens gärningar och ställs på hans högra sida i himlen. Han som inte kommer med ett uppbåd med hästar utan sittande på en åsna, inte för att driva in skatter, inte med soldater, inte med någon ideologi, utan han är den som kommer som Israels kung. Den som härskar över människans inre, den som tröstar och leder dem som tror, hoppas och älskar i hans himmelska kungarike. ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Jesus träder in i sitt lidande som en kung, han som snart ska korsa bäcken Kidron och gå in i Getsemane trädgård, som i en kunglig procession. Han går in i kampen och lidandet, inte för att fly, utan för att söka stillhet och klarhet. Jesus söker upp kampen liksom senare ökenfäderna, vilka lär oss att inte fly det svåra, utan att kämpa den inre kampen, mot synden och det egoistiska begäret, mot frestelserna, alla djävulens illusioner, lockelser och lögner. Ingen kristen slipper denna kamp under sitt liv och kyrkan lär oss att vi i denna kamp behöver ”träna”, ägna oss åt andliga övningar, åt askes. Jesus rider in i nattens mörker där fullständig oförståelse kommer att råda. Men Jesus är ljuset, som träder in i världen för att se. Den tilltagande stormens mörker har ingen verklig inverkan på honom, han kommer att ”se” för att fullända den mänskliga naturen, för att återställa och återintegrera mänskligheten med Gud. I sin mänskliga svaghet, i sitt lidande, i sin fattigdom fullbordar han allt som en evig kung och vi väntar och längtar efter den stora dag då han kommer i härlighet för att möta oss och ställa oss på sin högra sida i himlen. Därför övar vi oss varje dag och ber vi om hjälp att alltid och på varje plats vänta på honom, välkomna honom, älska honom, låta honom få vara med i hela vårt liv, så att vi i allt vad livet medför går honom till mötes.

Upp 20:1–4,11; 21:1–2 och Luk 21:29–33 Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig. Tillvaron består av många olika böcker och Jesus pekar i dag på den första bok som Gud skriver, skapelsens bok: ”Se på fikonträdet och alla andra träd.” Skapelsens är människans förste lärare som leder oss till ett möte med oss själva och Skaparen. Gud har lagt ned tecken och bokstäver i naturen för att vi som upptäcktsresande där ska söka och finna Gud i allt. När människan slutat att läsa Gud i skapelsen fick vi en andra bok, Bibeln, så att vi genom tro, hopp och kärlek återigen kan läsa Gud i naturen, genom Sonen och den helige Ande. Dessa två böcker kompletterar varandra för att leda oss på livets väg till den eviga sommaren. Men i dagen första läsning hör vi om fler böcker: ”böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok”. Samvetets och Livets bok kommer att öppnas, där är allt nedtecknat på det allra mest tydliga och klara sättet. Allt som rör varje människa kommer att bli känt och förstått för en själv och för alla andra, det är den sanna sommaren. Därför ser vi fram mot domens dag, som en befrielse, som en dag av klarhet och då vi äntligen kommer att förstå oss själva och allt annat som nu är obegripligt. Därför är domens dag något vi bör längta efter, den dag då allt kommer att bli klarlagt och förstått, om mig själv och alla andra. Den yttersta domen är en sommar med befrielse från allt som dolts, gömts undan, och ett hopp om rättvisa för alla oskyldigt dömda, alla förtyckta, allt som tystats ner genom historien. Den yttersta Domen är frihetens dag som nalkas, då alla böcker i Guds stora bibliotek kommer att öppnas; skapelsens bok, den heliga Skrift, samvetets bok, Livets bok o.s.v. Ingenting kommer längre att vara dolt men framför allt kommer ingenting längre att vara obegripligt, missförstått, oförsonat. Allt kommer att vara förstått genom den Allförstående. Till slut, när kärlekens bok har lästs upp, kommer döden att vara förintad, allt vara sammanfattat i Kristus, och Gud vara allt, i alla, överallt. ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man”.

Upp 15:1–4, Ps 98, Luk 21:12–19 Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig. I dagens evangelium säger Jesus något paradoxalt: ”Lägg bara på minnet att ni inte skall förbereda några försvarstal.” Lärjungarna ska anstränga sig för att komma ihåg att de inte ska anstränga sig. Det är själva grundhållningen i en kontemplativ livshållning, att anstränga sig för att inte anstränga sig. Vi behöver inte ändra på någonting, vi låter allt vara som det är. Denna kontemplativa livshållning gör att vi kan vandra genom livet förtröstansfullt och sorglöst, utan oro för morgondagen. Det som är där får vara där, och jag kan ana en glädje och en ro, som finns där, bakom och inrymd i allt och alla, eftersom allt vilar i Guds hand, i hans godhet och försyn. Liksom Gud själv är både kommunicerande och mottagande i sin trefaldighet behöver vi närma oss honom på ett samtidigt aktivt och passivt sätt. Aktivt tillåter vi Gud att få älska oss men passivt genom att vara receptiva och mottagliga. Det handlar om vår persons kärna, själen, där vi tar emot och låter oss älskas och frälsas. Det är nådens mellanläge, där Gud verkar helt och fullt och vi blir allt djupare aktiverade. Jungfru Maria representerar denna högsta form av mänsklig aktivitet, det passiva gudsmottagandet. Det största vi kan göra är att passivt, i överlåtelse säga ja och Guds vilja och att ta emot honom i våra liv, i en försoning av aktivitet och passivitet. Men Jesus säger: ”ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. […] Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.” Det finns en större närhet till Gud i motstånd, smärta och lidande än i seger. Genom många svårigheter och lidanden, motgångar och just när människor missförstår oss, hånar oss och förvanskar det vi håller för heligt och upphöjt, vinner vi evigt liv. Ofta är det i korsets stund vi känner igen Jesus som vän och konung i våra liv, att han är nära mig i min smärta, i mina nederlag och kors, just där kan jag lära mig att överlämna mig ännu mer till honom.