Gal 5:1–6 och Luk 11:37–41 Himmelske Fader, genom din Ande sände du den heliga Teresa att visa kyrkan vägen till fullkomligheten. Låt oss finna näring i hennes undervisning och tändas av längtan efter den sanna heligheten. Aposteln Paulus talar i den första läsningen om tron, hoppet och kärleken: ”den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det … an … på tron, som får sitt uttryck i kärlek”. Tron, hoppet och kärleken som den helige Andes gåvor, vårt inre andliga liv som genom dessa gåvor kommer till uttryck i gärningar. Man skulle kunna säga att det just är dessa gåvor som får ihop det yttre och det inre i en människas liv, det som Jesus talar om i dagens evangelium. Detta var centralt för S:ta Teresa av Jesus (1515–1582), som vi firar i dag. Hon lär oss är att tankarna inte är det viktiga. Bön handlar inte om att koncentrera sin tankeverksamhet, utan en annan dimension som hon kallar minne, något djupare, ett metafysiskt minne, en erinran om att vi är skapade till Guds avbild och hör ihop med honom. Vi är skapade till Guds avbild och någonting av den djupa insikten finns kvar i människor. Den som är döpt är dessutom infogad i Kristi mysterium. Kristi kors och uppståndelse, påskens mysterium har blivit hennes innersta existens. Minnet riktar henne inte bara bakåt utan också framåt mot evigheten. Vi kommer från Gud, vi är på väg med Gud och vi går till Gud. Han är horisonten i allt det som sker. Vår historia är frälsningshistoria. Teresa vill hjälpa oss att i bönen finna vår grund i Kristi frälsningsmysterium, en ständig förening med Kristus. Denna förmåga övar vi upp just genom tron, hoppet och kärleken. Och det är hoppet som har med minnet att göra. Genom hoppet kan vi alltid erinra oss att vi vilar tryggt i Guds hand, att vi är föremål för Kristi frälsande kärlek. S:ta Teresa menar att ju längre vi kommer på vägen, desto mer blir minnet bara en enkel kärleksfull uppmärksamhet på Kristus, att vara i Jesu närvaro, i hans sällskap. Detta kan vi öva upp, då vi under våra dagliga sysslor, då och då, drar oss tillbaka till vår djupdimension. Ibland räcker det med ett djupt andetag, att knyta bönens verklighet till andningen. Det väsentliga är att vi låter oss betraktas av Kristus. Teresa betonar mycket starkt Jesu blick. Vi kanske tänker att bön är att vi betraktar Jesus, men egentligen är det han som betraktar oss. Detta perspektiv förändrar allt. Bönen är i första hand Guds handlande i mig, hans tilltal till mig. Jag låter det bara ske.

Vish 7:7–11, Heb 4:12–13 och Mark 10:17–30 Herre, låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda. Vi ber om hjälp att se Guds löften och gåvor. ”Hur svårt blir det inte … att komma in i Guds rike!” Och när lärjungarna blev bestörta över detta sa Jesus igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike!” Ofta predikar vi inte om hur svårt något är, istället brukar vi nästan tvärtom intala människor att den kristna vägen inte är något svårt. Vi undviker att tala om hur svårt det är att komma in i Guds rike, hur svårt det är att komma in i Kyrkans gemenskap, hur svårt det är att leva ett kristet liv, att vara katolik, uthålligt och livet ut. Vi vill helst att allt ska vara så lätt. Ändå möter vi präster många troende som har så svårt att leva sina kristna liv, ensamma, ifrågasatta, som får kämpa så hårt. I dag rycker Jesus Kristus oss ur våra falska föreställningar om livet, för att uppmuntra oss att öva vår beredskap inför det svåra. Vi har själva valt att inte gå den lätta vägen, som lärjungarna: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig”. Inte för att Gud behöver få denna information, men genom lärjungarnas underförstådda fråga får Gud möjlighet att upplysa oss om sina löften. Jesus lovar att alla som följer honom ska bli rikt välsignade. De ska få hundrafalt igen, redan i detta livet. Vi behöver påminnas om detta eftersom vi glömmer det goda Gud ger oss, vi ser det inte, vi är liksom andligt blinda och döva. Gåvan Gud ger oss är våra liv, att vi existerar, finns till, våra kroppar, sinnen, själsförmågor, och sedan allt annat som vi får som kan handla om relationer, familj, mat, hem, kläder, ända fram till de andliga gåvor som strömmar över oss genom den helige Ande, redan nu. Tänk att Gud delar med sig av sin tro, sitt hopp och sin kärlek till oss. Som om detta inte skulle räcka lägger Jesus till: ”och sedan evigt liv i den kommande världen.” Om nu redan allt det vi får under detta livet är ren nåd hur mycket mer är inte detta sant om det som är vårt slutmål? Himlen, det eviga livet, att för evigt få leva ansikte mot ansikte med Gud, där allt det vi längtar efter blir verklighet. En man sprang fram till Jesus och föll på knä inför honom, och det står att Jesus såg på honom med kärlek. Jesus hjälper oss att se på våra liv och på oss själva med kärlek. Vi har ofta svårt att se våra egna framsteg i det andliga livet, det vi kan kalla vår förvandling. När vi ser oss själva ser vi inte detta, men i Jesu blick ser vi det och genom Jesu kärlek är det svåraste i livet möjligt, då han gör det omöjliga med oss. ”Ty för Gud är allting möjligt.”

Gal 3:22–29 och Luk 11:27–28 Herre Jesus, du som utvalde den saliga jungfrun Maria till din boning, låt oss känna hennes moderliga beskydd och glädjas över den härlighet till vilken du har upptagit henne. Vi firar vårfrumässa och ber om Marias förbön för hela världen. Oktober är en rosenkransmånad då jungfru Maria hjälper oss att vara nära Jesus, bland annat genom rosenkransbönen som en meditation över hela Kristi liv, hans människoblivande, hans dop, hans under och tecken, förklaring, instiftande av den heliga Eukaristin, lidandet, korset, uppståndelsen, sändandet av den helige Ande. ”Vid den tiden hördes en kvinna i mängden ropa”. Flera kyrkofäder betonar att detta måste ha varit en stark kvinna med stort självförtroende som vågade prisa Guds Son mitt i ett sammanhang som var så fientligt. Kvinnan träder fram då Jesus just hade drivit ut en demon, han sattes på prov och anklagades för att driva ut demoner med demonernas furste Beelsebul. Då ropade denna kvinna: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Här ser vi en person som prisar jungfru Maria salig. Vad betyder att hennes moderliv är saligt? För det första är hennes moderliv saligt eftersom det är platsen där det som är oändligt separerat från varandra förenas: Gud blir människa, den oändlige blir liten, den evige en ändlig varelse. För det andra är Marias moderliv saligt eftersom den som format detta moderliv själv blir formad i moderlivet. För det tredje är detta moderliv saligt eftersom den som rymmer allt inryms i detta moderliv. För kyrkofäderna är det också viktigt att Marias bröst prisas saliga; ”saliga de bröst som du har diat.” För Maria har inte endast burit Guds Son inom sig, hon har också närt honom med sina bröst. Hon var den perfekta mamman för Guds Son som gav honom allt det han behövde. Hon uppfostrade honom, undervisade honom, hon formade honom. Men Jesus svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.” Kyrkofäderna betonar att Jesus inte säger detta som en kontrast till det föregående utan som något som kompletterar det som kvinnan hade ropat. Inte bara Marias moderliv och bröst är saliga, utan Maria är i ännu högre grad salig eftersom hon hörde Ordet och tog vara på det. Hon är den förste kristustroende och därför också den främsta medlemmen i Kyrkan. Hon personifierar detta att var och en som hör och älskar sanningen och gör Faderns vilja verkligen är saliga.