Dagens ord
Gal 5:1–6 och Luk 11:37–41
Himmelske Fader, genom din Ande sände du den heliga Teresa att visa kyrkan vägen till fullkomligheten. Låt oss finna näring i hennes undervisning och tändas av längtan efter den sanna heligheten.
Aposteln Paulus talar i den första läsningen om tron, hoppet och kärleken: ”den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det … an … på tron, som får sitt uttryck i kärlek”. Tron, hoppet och kärleken som den helige Andes gåvor, vårt inre andliga liv som genom dessa gåvor kommer till uttryck i gärningar. Man skulle kunna säga att det just är dessa gåvor som får ihop det yttre och det inre i en människas liv, det som Jesus talar om i dagens evangelium.
Detta var centralt för S:ta Teresa av Jesus (1515–1582), som vi firar i dag. Hon lär oss är att tankarna inte är det viktiga. Bön handlar inte om att koncentrera sin tankeverksamhet, utan en annan dimension som hon kallar minne, något djupare, ett metafysiskt minne, en erinran om att vi är skapade till Guds avbild och hör ihop med honom. Vi är skapade till Guds avbild och någonting av den djupa insikten finns kvar i människor.
Den som är döpt är dessutom infogad i Kristi mysterium. Kristi kors och uppståndelse, påskens mysterium har blivit hennes innersta existens. Minnet riktar henne inte bara bakåt utan också framåt mot evigheten. Vi kommer från Gud, vi är på väg med Gud och vi går till Gud. Han är horisonten i allt det som sker. Vår historia är frälsningshistoria. Teresa vill hjälpa oss att i bönen finna vår grund i Kristi frälsningsmysterium, en ständig förening med Kristus. Denna förmåga övar vi upp just genom tron, hoppet och kärleken. Och det är hoppet som har med minnet att göra. Genom hoppet kan vi alltid erinra oss att vi vilar tryggt i Guds hand, att vi är föremål för Kristi frälsande kärlek.
S:ta Teresa menar att ju längre vi kommer på vägen, desto mer blir minnet bara en enkel kärleksfull uppmärksamhet på Kristus, att vara i Jesu närvaro, i hans sällskap. Detta kan vi öva upp, då vi under våra dagliga sysslor, då och då, drar oss tillbaka till vår djupdimension. Ibland räcker det med ett djupt andetag, att knyta bönens verklighet till andningen. Det väsentliga är att vi låter oss betraktas av Kristus. Teresa betonar mycket starkt Jesu blick. Vi kanske tänker att bön är att vi betraktar Jesus, men egentligen är det han som betraktar oss. Detta perspektiv förändrar allt. Bönen är i första hand Guds handlande i mig, hans tilltal till mig. Jag låter det bara ske.