Bernard McGinn skriver om mystikens fyra kvinnliga evangelister på 1200-talet. Hadewijch, Metchild av Magdeburg, Margerite av Porete, Angela av Foligno.
Alla var de vittnen om Kärleken och tre av dem tillhörde den rörelse som kallas beginer. Det var gemenskaper av fromma kvinnor som bodde runt kyrkor i Europas städer. De var inriktade på bön, kontemplation och karitativ verksamhet. De var förpliktade till kyskhet och lydnad till sin mästarinna, men förfogar själva över sina ägodelar. De är fria att utträda ur gemenskapen och gifta sig närhelst de vill. Franciskaner och dominikaner var vanligtvis själasörjare åt dessa kvinnor.
1. Hadewijch av Antwerpen (1200-1260), en kärleksmystiker som ville vara ett med Kristus. Hon var en bildad adelsdam som inträdde i en begingemenskap. Hon verkar ha varit ledare för en sådan gemenskap men mött motstånd vilket drev henne till en kringvandrande liv. På flamländska skriver hon om hur hon är redo för den fulla enheten och föreningen med Gud: ”Och jag såg mig själv mottagen i enhet med den Ene som satt där i strömvirveln på den cirkulerande skivan, och där blev jag ett med honom i enhetens visshet … I detta djup såg jag mig själv uppslukad. Då mottog jag vissheten om att jag var mottagen, i min Älskade, och min Älskade i mig”.
Liksom många av de andra kvinnliga mystikerna på 1200-talet ser hon själen som en avgrund i relation till den omätliga avgrund som är Gud. Det är Guds och människans ömsesidiga avgrund: som ”djup ropar till djup.”
Hon har efterlämnat texter som är väldigt komplexa, visar på en stor kunskap om de stora teologerna, och hon skriver på ett mycket varierat sätt. Kärlekspoesi, brev, pedagogiska texter, beskrivningar av uppenbarelser, och det centrala temat är Guds kärlek. Hon beskriver sitt möte med Brudgummen, Kristus, och hur hon går utanför sig själv i extas i detta möte. Hon använder det flamländska begreppet ”minne” för att beskriva Guds kärlek. Men extasen, glädjen och att omfamnas av i Kristi armar är inte slutmålet för henne utan bara början på den mystika resan. Det handlar om att fortsätta att brottas med Gud och att älska kärleken ända till slutet.
Hadewijch skriver: ”Minne är allt”, kärleken är menad att utforskas och erfaras i alla dess sätt och former snarare än att definieras och kategoriseras.
Minne är luften hon andas: ”Jag har ingenting annat: jag måste leva av minne.”
Gud är kärlek (1 Joh 4:16), men kärleken är också Guds kraft som genomsyrar den skapade tillvaron. Ur mänskligt perspektiv är minne både erfarenheten av att bli älskad och vår respons på kärleken, som leder oss till Gud.
Hadewijch har sju namn för minne:
1, kärlekens band eller kedja: exempelvis att vara fängslad av kärlek.
2, kärleken som ljus, som upplyser.
3, kärleken som ett kol (Jes 6:6-8), som renar.
4, Kärleken som eld: som förbränner allt som den vidrör.
5, Kärleken som dagg: denna ömsinta förening med Gud, som en kyss.
6, Kärleken som en levande brunn. Minne är som en älv som strömmar från Gud och drar allt tillbaka till källan.
7, Kärlek som skräck, eller helvete:
Det mystiska mötet med Gud förstärker den fruktan som de bär på som är ”förlorade i kärlekens storm” så djupt att det är ”älskare förlorade i helvetet.”
Samtidigt betonar sambandet mellan Guds kärlek och den mänskliga kärleken. I den konkreta kärleken till nästan finns något av Gud som lever i mig och ”en del av Gud är hela Gud” (Hadewijch, brev 22).
2. Mechthild av Magdeburg (1207–1282):
Hon var en hängiven kvinna och ledare för ett begingemenskap i Magdeburg. De sista åren av sitt liv levde hon i ett cistercienskloster i Helfta tills hon dog.
”Jag dör gärna av kärlek, om det ändå kunde ske, för den som jag älskar har jag sett med mina klara ögon, där inne i min själ”.
Hon var en hängiven och sinnlig, hon omsluter Gud och blir själv omsluten. Hon längtar efter Gud lika mycket som Gud längtar efter henne. I hennes bok ”Gudomens strömmande ljus”, avlöser den ena passionerade bilden den andra.
Gud och Mechthild dricker varandras vätskor. Blodet och mjölken flödar som ett omlopp mellan dem. Hon tycks gå in i bilderna febrilt pockande och ibland provocerande erotiskt även för en senmodern människa på 2000-talet:
”Den högsta ängeln Jesus Kristus,som svävar högt över seraferna,och är en odelad gud med sin fader,tar jag i armarna, så liten jag är,och äter och dricker honom och gör med honom vadjag vill.Det kan inte änglarna göra.”
Mechthilds ömsesidiga dialog med Gud och Gud med henne: ”Du är solen i alla ögon” och Gud svarar ”Du är ett ljus för mina ögon.”
På flera sätt är Mechthilds ord om Gud radikala även i dag, hon är frigjord även i förhållande till Gud. Gud har ett intimt förhållande till sin älskade Mechthild:
”Du är min huvudkudde,min mest älskade bädd,min mest förborgade vila,mitt djupaste begär, min högsta ära!Du är en lust för min gudomlighet,en tröst för min människonatur,en bäck för min hetta!”
3. Marguerite av Porete (1250–1310)
Hon var en fransk mystiker från 1200-talet som skrev en bok med titeln "De enkla själarnas spegel och de som bara förblir i kärlekens vilja och begär”. En av Kyrkans mer smärtsamma öden då hon dömdes för återfallskätteri och brändes på bål 1310.
Hon är också förknippad med Beginrörelsen, och hennes bok handlar om den enkla själen som är förenad med Gud och inte har någon annan vilja än Guds egen.
Marguerite skriver vackert om att själen måste ge upp förnuftet, som inte fullt ut kan förstå Gud och närvaron av gudomlig kärlek. Den "förintade själen" är en som har gett upp allt utom Gud genom kärlek. När själen verkligen är full av Guds kärlek är den förenad med Gud och därmed i ett tillstånd av förening som får den att överskrida denna världs motsättningar. I ett sådant salig tillstånd kan den inte synda eftersom den är helt förenad med Guds vilja och därmed oförmögen att handla på ett sådant sätt. Faktum är att ett av huvudmålen för hennes bok är att lära ut hur man når detta enkla tillstånd. Det är i denna vision av att människan är förenad med Gud genom kärlek, och på så sätt återvänder till dess källa, och Guds närvaro i allt som hon förbinder i tanken med Mäster Eckharts idéer, de hade mycket gemensamt.
4. Angela av Foligno (1248-1309) var inte begin utan en extatisk franciskansk mystiker som talar om att vi kan gå igenom tre förvandlingar: först en förvandling genom att imitera Jesus och hans liv, som både Gud och människa. Den andra förvandlingen sker när själen är förenad med Gud och erfar ljuvlig gudsnärvaro som fortfarande går att beskriva med ord. Den tredje förvandlingen inträffar att själen förvandlas i Gud och Gud i själen genom en fullkomlig förening, här erfar människan något som är bortom vad som kan uttryckas.
Den trefaldiga vägen börjar i god franciskansk anda med att imitera Kristus på korset. Hon börjar med den purgativa vägen men med en växande erfarenhet av illuminativ kontakt med Kristus. Här är fattigdomen central, att avkläda sig allt, får att kunna gå naken till korset. Sedan erfar hon föreningen med Gud, fastän fortfarande på ett med mänskliga ord begripligt sätt. Sedan inträder en förening med Gud bortom alla ord. Varje förvandling innebär en djupare relation med Jesu passion och en erfarenhet av den dubbla ömsesidiga avgrunden, människans och Guds djup.
Hon får njuta av Guds extatiska kärlek och längtar efter att få dö. Hon erfar Guds kärleksfulla närvaro i sitt inre och samtidigt i den eukaristiska närvaron, Kristi närvaro på altaret. En gång erfar hon denna närvaro så stark under Mässan att hon skriker ut: ”Hela världen är gravid med Gud.”
Hon erfar mer och mer av Jesu lidanden, en dag faller hon i extas och förflyttas till Jesu grav, där hon kysser hans mun och hon vilar sin kind mot hans.
De sista stadierna som beskrivs i hennes Memorial motsvarar en verklighet som inte kan uttryckas i ord. Kan liknas vid Johannes av korsets dunkla eller mörka natt. Här råder mörker, en erfarenhet av övergivenhet, att dela Kristi övergivenhet på korset.
Detta stadium varade i två år för Angela, som hon beskriver som in et cum tenebra: i och med mörker. Här erfar hon något bortom kärleken där hon inte ser någonting alls och samtidigt ser hon allt, hon ser i mörker.
Hon kommer inte ihåg något annat än att hon hör orden: ”Du är jag och jag är du” (Tu es ego et ego sum tu). Hon identifierar sig mer och mer med den lidande Kristus, att vara och leva i honom, hon är med honom på korsets bädd. Och samtidigt är det som att hon omsluts av och försjunker i den heliga Treenighetens verklighet. Innan hon dör ropar hon om och om igen: ”O okända intet! O okända intighet!” Den döende Angela får höra Jesus säga: "Det är "jag" som kommer, och jag ger dig okänd glädje... Jag kommer att gå in i djupet av ditt väsen.”
Hennes mystik handlar mycket om hur Gud är närvarande i allt, även i frånvaron och övergivenheten: ”Gud presenterar sig själv i min själs innersta djup. Jag förstår inte bara att han är närvarande, utan också hur han är närvarande i varje varelse och i allt som finns, i en ond och en god ängel, i himlen och helvetet, i goda gärningar och i äktenskapsbrott och mord, i alla goda verk och i allt som existerar eller har någon grad av vara, vare sig de är vackra eller fula. I denna enhet jublar min själ i Gud lika mycket när jag ser en demon eller ond handling som när jag ser en god ängel eller handling: och på detta sätt är han oftast närvarande för min själ.”
Först finner Angela att hennes själ blir öm i Guds närhet, själen vill ha tröst, närhet, och sedan leder det vidare till att kärleken, i avsaknad av detta, växer och människan börjar söka Gud. Och nöjer sig nu inte med tröst utan endast den Älskade. Hon erfar hur Gud utvidgar hennes själ och ger henne allt också i frånvaron. I hans frånvaro nöjer hon sig med allt Gud gör och anförtror sig helt åt honom.
Extasens betydelse för 1200-talets mystiker
För både kvinnliga och manliga mystiker var extasen central, att liksom försvinna i Gud. Jag tror detta är en stor utmaning i dag, att tillåta sig att bli så indragen i Gud att vi försvinner, vi absorberas, vi går bortom oss själva. Vi behöver öva oss i att ge oss hän åt kärleken. För franciskanerna var extasen den ultimata och ädlaste kunskapsformen och därför insisterar Bonaventura på att vi i det högsta tillståndet av omedelbar kontakt med Gud både kommer att älska och känna honom. I extasen försvinner alla skapade bilder så att vi i sanning erfar mer än vi vet. Extasen uttrycker den omedelbara kontakten med Gud bortom det skapade där vi liksom absorberas av kärleken. Det vi lär känna i extasen är Gud som är treenig, för Bonaventura, även om detta inte kan kommuniceras eftersom det är en visdom utan form. Franciskus längtade alltid efter denna extatiska frid i varje kontemplation, alltså denna kärlekens erfarenhet av den frid som är bortom de skapade bilderna.
Extas betyder, Ubertino av Casale (1259-1330), det man gör utanför sig själv, extatikerna är gjorda utanför sig själva genom att i allt endast ha Gud för ögonen och inte sig själva. Sådan extatisk kärlek kan endast riktas till de tre personerna i Treenigheten, som bor i namnet Jesus, som den smorde. Så de sanna extatikerna hör endast till Gud och inte till sig själva: ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).
Allting är denna kärleks fel. Det var kärleken som först besegrade Kristus i himlen och förde honom ner från himlen till jorden, där han likt en galning berusad av kärlek, hoppade upp på korset för att omfamna oss.
Själen har inte heller svårt att erkänna att hon blivit besegrad av kärlek i så hög grad att hon längtar efter att dö med Kristus på korset och vila med honom i graven.
Det är mycket fokus på avgrunden i 1200-talsmystiken, intet, intigheten, där själen kan bli identisk med Gud. De mänskliga krafterna måste avta för att fungera och alla värden bli omvända när vi blir uppryckta, hänförda, i kärlekens utplåning. Vi blir absorberade i Gud så att vi lever fastän vi är döda, både som erövrare och erövrade.
Inkarnationens absorbering av det mänskliga
Detta att erfara hur man blir helt absorberad i Gud är något mycket centralt i kristen tro. För det har att göra med det vi bekänner i trosbekännelsen, att Guds Son, Jesus Kristus, är ”sann Gud av sann Gud” och att han ”har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”.
I Jesus Kristus förenas gudomligt och mänskligt, han är en person men med två naturer: en gudomlig och en mänsklig natur.
1. Jesus Kristus är född av Fadern före all tid, Gud av Gud.
2. Han stiger ner från himlen för vår skull och upptar den mänskliga naturen i sin gudomliga natur. Här frälser han allt mänskligt i sig själv, hans gudomliga liv absorberar allt mänskligt, renar och helar det, och lyfter det mänskliga till en gudomlig nivå.
Den hypostatiska föreningen i Sonen: Det är inte en jämlik förening av gudomligt och mänskligt utan det gudomliga omsluter det mänskliga av ren gudomlig kärlek. Så blir allt mänsklig i honom gudomliggjort.
3. För oss gäller också inkarnationens dynamik: det är vår mänsklighet som behöver frälsas, räddas, renas, helas, i Gud! Det är detta som menas med gudomliggörelsen. Att allt vad det innebär att vara människa blir absorberat i Gud, och gudomliggjort. Det är just detta som de kristna mystikerna erfar när de uppgår i extatisk kärlek: de erfar hur de själva liksom försvinner, absorberas i Gud.
Detta är en direkt följd av inkarnationen, då den mänskliga naturen upptas, absorberas i Kristi gudomliga natur. Inkarnationen fortsätter i kyrkan och i de kristna då det mänskliga gudomliggörs, assimileras i det gudomliga, förvandlas och absorberas: inte genom att förgöra, utplåna det mänskliga, utan snarare genom att rena och lyfta fram det sant mänskliga.
Extasen är i själva verket det mest naturligt kristna, det är att ge sig hän åt den nära relationen med Gud, att helt uppgå i honom, att helt och fullt omslutas av hans kärleks omfamning, som en droppe vin i ett oändligt hav.
Människans gudagivna förmåga att kunna förenas med Gud
Bonaventura beskriver det som att det som är höjdpunkten i människan, nämligen känslolivet behöver överlåtas eller överskrida i Gud. Det är en intim förening av det mänskliga i Gud, ett totalt infogande och förvandling av det mänskliga i det gudomliga. Han skriver: ”Om denna övergång ska bli fulländad är det nödvändigt att intellektets alla aktiviteter överges och att höjdpunkten i känslolivet förvandlas och helt övergår i Gud” (7.4.1).
Det som är ”själens höjdpunkt” är den förmåga som Gud givit människan att nå bortom sig själv, till det eviga och osynliga livet i Gud.
Detta är själva nyckeln till hur människan kan nå föreningen med Gud. Det är den avgörande övergången i föreningen med Gud. Två mänskliga verksamheter eller funktioner är aktuella här, den intellektuella och det som är ”höjdpunkten i känslolivet”. Det finns en rörelse i detta och Bonaventura kallar den yttersta enkla rörelsen för synderesis (samvetets gnista), själens höjdpunkt som står över intellektet opåverkat av kunskap och som inte förstörts av ursynden. Människan kan så överskrida själens intellektuella och kognitiva kapacitet, i en sorts iver eller glöd av känslomässig tillgivenhet, kärlek och hängivenhet. Själens förening med Gud uppnås med kärlekens kraft i höjdpunkten i känslolivet. Människans intellektuella förmåga når inte ända fram, eller snarare är inte verksam i slutskedet av denna förening. Många mystiker bekräftar konsekvent kärlekens kognitiva kraft, och därmed omöjligheten av någon intellektuell kunskap om Gud. Det finns ett samband med den överintellektuella sidan av människans medvetande och det oförstörbara i människan, det som inte ursynden förstört, som drar henne till Gud och bort från det onda. Här ser vi också denna rörelse som Bonaventura menar är nödvändig i det sista steget på vår vandring mot föreningen med Gud, som också har en etisk betydelse och berör människans samvete och självrannsakan. Platsen för den gudomliga föreningen är bortom alla känslomässiga och intellektuella verksamheter.
Utmaningen är att låta vårt intellekt och hela vårt känsloliv förvandlas och övergå i Gud. Att vara helt antänd av Guds kärleks eld, att ge oss själva helt till Gud med smörjelser och brinnande känslor bortom oss själva. Att dö med Kristus i den helige Andes brinnande kärlek och gå till Fadern.
Som Bonaventura skriver i avslutningen av Itinerarium mentis in Deum:
”Låt oss därför dö och träda in i mörkret.
Låt oss tvinga tystnaden på
våra bekymmer, begär och fantasier.
Låt oss med Kristus, den korsfäste, lämna världen och gå till Fadern (Joh 13:1, 16:28),
så att vi, när vi ser Fadern,
kan säga med Filippos:
det är nog för oss (Joh 14:8).
Låt oss tillsammans med Paulus höra:
Min nåd är allt du behöver (2 Kor 12:9)”.