Världen och livet visar sig själv för oss mycket utifrån var vi själva tittar, lyssnar, vart vårt fokus finns, vår tyngdpunkt. Om vi lägger tyngdpunkten på det som är allra djupast inom oss själva, det gudomliga varat, då kan vi överallt se och höra och upptäcka detta gudomliga liv. Hjärtats djupaste djup är också världens djupaste grund. Då behöver vi inte gå på museum för att se ett konstverk, för allting blir till skön konst. Vi behöver inte gå på konsert för att lyssna till vacker musik, hela tillvaron genomsyras av underbara klanger, harmonier och toner.
Den gamla världen går upp i rök och en ny värld vaknar till liv, en värld som skapas varje ögonblick, en värld som sjunger om Guds kärlek i tonarter som sträcker sig från lidande till vibrerande glädjefylld extas.
”Gud, tack för denna vanliga dag; den är dyrbarare för mig än varje stor händelse eller upplevelse därför att jag där särskilt vet att du alltid är hos mig, att vardagslivet har en mening, att ingenting är utanför dig… Tack för dessa vanliga människor”. En bön skriven av arbetarprästen Egied van Broeckhoven (1933–1967).
Vi tror alltid att det finns någon mer ideal miljö, plats, situation, tidpunkt då vi kan komma närmare Gud men… Gud kan endast verka i det som är våra liv, konkret på alla sätt: just här och nu, är den bästa platsen och tiden för att lära känna Herren!
Våra liv kan få en kontemplativ dimension, genom att vi söker och finner Gud i allt och alla. Att leva i världen, öppna för världen, men med en inre stillhet och ro:
”Jag upplevde hur föga kontemplativt jag betraktar Guds vittnesbörd: blommorna, fåglarna, naturen, människornas vänskap, min vän. Det sista lät mig se hur jag gör mig pseudoproblem i brist på kontemplativ ro. När Gud vill vidröra mig mycket djupt kommer han nog att göra detta på ett sätt som medför ro; jag behöver därvid varken spänna mig övermåttan eller psykologiskt bekymra mig; jag gör helt enkelt vad jag kan och bör göra, rofyllt, av kärlek till honom” (16 mars 1960).
Vi behöver inte leva avskiljda från världen för att leva kontemplativt. Utan som 1200-talets mystiker upptäckte: ”hela världen är mitt kloster”. Det finns en stillhet, tystnad, frid, tillbedjan, djupt inom oss, i vårt allra innersta, det är i själva verket vår sanna identitet. Vi kan leva kontemplativt i världen: ”kontemplativ i handling” i allt det vi gör, i att ”Söka och finna Gud i allting”. Gud vill möta oss överallt.
Vi finner Gud överallt: i sömnen, i bönen, i naturen, i vår granne, på ICA, i allt och alla, överallt. Gud vill möta oss i allt, genom allt och överallt. Treenighetens mysterium möter oss i allt och alla, vi är aldrig utan Gud: Fadern, Sonen och den helige Ande!
Det kan bli en grundton i tillvaron, att vi bejakar det liv som vi tagit emot i vårt dop, som lever i oss. Den heliga Treenigheten har ett tempel i oss, bor i oss, med en inre frid, stillhet, tystnad, lovsång. Om vi förblir i denna atmosfär, i friden, tystnaden, tillbedjan, klarar vi lättare av kriser, lidanden och svårigheter.
Att säga ja till Kristus i allt, i varje situation, på varje plats, i varje tid. Att låta den helige Ande möta mindre och mindre motstånd i oss.
”Upplevelse i går morse. När jag kom från arbetet på den stora vägen till Bryssels centrum såg jag att hela den konkreta världen är en skapelse av Fadern i Sonen med Andens kraft: alltså ingen profan värld utan Guds skapelse, vari han meddelar och uppenbarar sig, den himmelska miljön: i detta nu och här talar Fadern sitt ord till mig i kraft” (19/1 1966).
Mystik under omvandling
En förändring som har skett under de senaste hundra åren för oss kristna är att vi mer och mer har blivit medvetna om kristendomens sociala dimension. Vi är inte ensamma, vi hör ihop med hela skapelsen, och med alla människor över hela jorden. En känsla av solidaritet har spridit sig över mänskligheten, av att vara förenade med varandra, med omvärlden, med hela kosmos. Globaliseringen är problematisk men den innebär också att vi kommit närmare varandra så att vi kan dela människors glädje och sorg, var de än befinner sig, som en del av att vara människa, i vår tid.
Därför kan inte heller en autentisk mystik för vår tid fly från världen. En mystiker i dag måste stå i relation till de fattiga och lidandet i vår värld. Även den mystiker som retirerar till en grotta i de höga bergen eller i öknen måste vara i kontakt, relation, med denna värld: älska världen, lida med världen, konfrontera det onda i världen.
Och aktiva mystiker som lever mitt i världens oro träder in i samma inre tystnad som de som lever i avskildhet ute i öknen. De erfar den inre lågan och det inre ljuset: de erfar kärlekens flammande låga som gör deras varande till ett varande i kärlek. Nu driver dem den inre eldslågan, inte till ödemarken utan till stadskärnor och platser där människor lever sina hektiska liv. Likt öknens mystiker måste de gå genom hotfulla mörka nätter för att nå djupa insikter, och upplysning. Mystikern i den tysta öknen och mystikern i den bullriga storstaden är lika varandra i efterföljelsen av den som utblottad sig själv och kommit till människan i en tjänares gestalt och som fått det namn som står över alla andra namn: Jesus Kristus (Fil 2:5-11).
Kristen mystik är erfarenheten av att genom kärleken beröra och omfamna Gud som Treenigheten, att vara indragen i kärleksrelationen mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Treenigheten handlar om den kontemplativa erfarenheten då jag: berövad mitt jag och iklädd Kristus, offrar mig själv i Anden till Fadern för världens frälsning (väldigt komprimerat uttryckt). Allt handlar om att vara indragen i en intim kärleksrelation med Gud, som Fadern, Sonen och den helige Ande.
När vi talar om Treenigheten utgår vi från en mänsklig erfarenhet av att Gud är min Fader, jag är hans son, hans barn, och Anden bor i mig och ropar: ”Abba Fader”.
Det handlar mer om min egen omvändelse, att finna mig själv genom att vända mig bort från mig själv. Teologen och teologen Bernard Lonergan (1904–1984) uttrycker det på följande sätt: ”Religiös omvändelse är att gripas av den yttersta verkligheten. Det är att bli förälskad fast på ett annat plan. Det är att helt och fullt ge upp sig själv utan villkor, kvalifikationer, reservationer.
Och det är att ge upp sig själv, inte som en engångshandling utan som ett bestående mäktigt tillstånd, som föregår och utgör grunden för efterföljande handlingar. Det avslöjar sig i efterhand som en underström i medvetandet om varat, som ett ödesbestämt accepterande av en kallelse till helighet, kanske som en tilltagande enkelhet och passivitet i bönen. Tillståndet tolkas olika i olika religiösa traditioner. För kristna är det Guds kärlek som fyller våra hjärtan genom att den helige Ande ges till oss. Det är en nådegåva.”
Att inse vem man är
För Jesus själv låg utgångspunkten i hans insikt om vem han var.
Han kom till insikt om att han var sann Son, den ende, enfödde Sonen, och uppfylld av Anden kunde han kalla Gud för sin Fader. Ur denna hans erfarenhet om sitt gudomliga sonskap kom hans kallelse att uppenbara Faderns kärlek för människorna och hans bön om ”att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem” (Joh 17:26). Den kärlekens Ande som var i honom skulle också vara i dem. Det är denna mystiska erfarenhet som mystiker i alla tider haft.
Gång på gång kommer vi att finna samma erfarenhet av Gud som Treenig hos vanliga människor i vår tid som vågar säga: ”Abba Fader.” Det är den mystika erfarenheten av att vara älskad, och att utifrån detta älska sig själv, sina medmänniskor och Gud.
Utmaningen i dag är att odla en mystik som kan gå i dialog med människor i vår aktuella värld och kultur och som samtidigt kan gå i dialog med andra religioner.
Men det handlar inte om att upphäva skillnader, att med alla medel försöka harmoniera allt.
På handlingens och etikens plan bör vi förenas, för fredens, för människornas skull.
Syftet med religion är ju inte att öka antalet egna anhängare utan att tjäna världen och hjälpa människor till frälsning.
Kanske går det att på ett djupare plan förenas i trons värld, om vi menar att det handlar om tillit, tillförsikt, förtröstan… att älska utan inskränkning…
Dialog mellan religioner har alltid förekommit, och vi kan exempelvis se det i både GT och NT, hur judendomen påverkats av de omkringliggande kulturerna och trosföreställningarna. Persien, Egypten, hellenismen och så vidare…
Isoleringen mellan religioner är ett ganska nytt fenomen, men nu lever vi en annan tid, en ny tid, med nya utmaningar och möjligheter…
Nu kallas vi att leva i som kristna i en kultur som inte är kristen, precis som det varit för de flesta kristna genom hela historien, och precis som det alltid varit för det judiska folket.
Att erfara Gud, som Treenig, i en icke kristen kultur, just utifrån att kristendomen gör anspråk på att vara en universell religion… Att finna Kristus, den universella människan som tillhör alla kulturer… Att kunna göra en kristuserfarenhet även i ett buddhisttempel, eftersom hon eller han är kristen…
Tro som utveckling
Ofta har tron setts som något exklusivt, en mur som skiljer oss från världen, från andra människor, men vi kan tvärtom förstå att tron är det som förenar alla människor. Vi kan helt enkelt inte låta bli att tro, det finns en sorts primitiv tro på världen som varje människa äger och som vi har gemensamt, då vi tror på denna värld, att den finns, att vi tror på oss själva och våra medmänniskor. På detta sätt kan vi se tron som en process, som utgår från en filosofisk iakttagande tro via en antropologisk religiös tro till en teologisk bekännande tro. Tron hos alla människor på världen och varandra leder alltid till att tro att de är snarare än att de inte är och hjälper människor att anförtro sig åt världen snarare än att misstro den. Denna tro tjänar som en grund för gemensam tro på vilken den sanna kristna tron blir upprest och utifrån detta finns det ingen tro på Gud oberoende av en tro på världen. Det handlar inte om samma slags tro men dessa trosaspekter förutsätter varandra. Vi måste komma ihåg att hedendomen alltid föregår och är en förutsättning för den kristna tron. Så kan vi se att det alltid finns en potential för att tro och att ingen är utesluten från trons värld.
Sammanfattningsvis kan vi säga om mystiken, att den är något djupt personligt.
Mystikens väg är en väg att komma till sig själv, bli en fullödig person, att helas, försonas, växa och att ta sig genom rädslor, svagheter och personligt elände.
Gemensamt: Vi är inte kristna ensamma, vi kan heller inte vara mystiker ensamma, och vi bör inte utöva meditation ensamma. Vi behöver andra människor, och någon form av gemenskap, sammanhang… Vi behöver ge plats åt tillit och enhet med andra människor. Bara så kan en autentisk mystik odlas: ”Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss” (1 Joh 4:12).
Mystik är en fråga om kärlek som uppstår i hjärtat som svar på en kallelse, en kärlek som leder genom mörkret, icke-vetandets moln, till det stora mysteriet som är ljus i sig självt men mörker för oss.