2 Mos 12:1–8, 11–14, 1 Kor 11:23–26, Joh 13:1–15

Herre, vår Gud, du låter oss fira ett stort och underbart mysterium: det nya förbundets eviga offer, den måltid Kristus instiftade kvällen före sitt lidande, den gåva som förenar kyrkan i kärlekens gemenskap. Låt oss ur detta sakrament få liv och kraft, så att vi fullkomnas i kärleken.

”Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. De hade samlats till måltid.” Jesus längtar efter att få fira påskmåltid tillsammans med oss innan hans lidande börjar, för han vill ge oss något som ingen annan kan ge. Påskdagarnas evangelium till dig och mig är: ”Ge inte upp hoppet, förlora inte modet, låt inte missmod och förtvivlan få greppet om dig”.

Detta hopp föds fram ur åminnelsen av Herrens lidande och uppståndelse. Under dessa dagar närvarandegör vi Sonens övergång från denna världen till Fadern, och vi låter oss själva dras med i denna rörelse genom att dö i kärlek med Kristus på korset. ”Låt oss med Kristus, den korsfäste, lämna världen och gå till Fadern, så att vi, när vi ser Fadern, kan säga med Filippos: det är nog för oss” (Bonaventura i avslutningen av Itinerarium mentis in Deum).

Han kom från Fadern, nedstigen från himlen till jorden genom inkarnationen, och genom sitt exodus, sitt lidande, korset, döden och uppståndelsen, återvände han till Fadern. Också vi kommer från vår himmelske Fader och vi är kallade att med Sonen och den helige Ande återvända till Fadern.

Vid denna heliga stund framträder två sakramentala mysterier; Eukaristin och prästämbetet. Eukaristin är anledningen till kyrkans existens. Det är kyrkan som gör Eukaristin och det är Eukaristin som gör kyrkan. I Eukaristin blir vi vad vi är; Kristi kropp. Genom prästerna konsekreras Eukaristin och prästerna existerar just för detta. Eukaristin och prästämbetet hör därför för evigt samman i Kristus, Guds sakrament. Den himmelska liturgin pågår dag och natt. Där frambär Kristus sig själv, översteprästen och offerlammet förenade i en och samma person, som det eviga offret. Var gång vi firar Eukaristi förenas vi i denna himmelska liturgi.

När Jesus betjänar sina lärjungar och tvättar deras fötter, visar han i en konkret handling vad han gör i varje Eukaristi. Han betjänar oss. Han ger sig själv. Petrus invändningar mot att bli tvättad av sin Herre avslöjar den högmodiga oviljan att ta emot. Det kan vara svårare att ta emot än att ge. Också detta måste dö, för att bära frukt. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter för att vi som fattiga tiggare ska hungra och törsta efter kärleken, för att vi ska öppna oss för att ta emot hans kärlek, brinna av hans kärlek och dö i hans kärlek.