Allsmäktige Gud, du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återställt din bild i henne, låt oss få del av hans gudomliga natur som för vår skull har blivit sann och verklig människa, din Son Jesus Kristus, vår Herre.
Under adventstiden har vi lyssnat till traditionerna från Davids hus. Vi har följt Josef och Maria med glädje. Vi har hört talas om Elisabet, Sakarias och Johannes Döparen, blivit rörd av Josefs kyska kärlek och vi berörs i vårt inre varje gång vi påminns om Barnet som kommer att födas i Betlehem.
”Ordet blev människa, Ordet vart kött, och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den enfödde Sonen får av sin Fader, och han var full av nåd och sanning” (Joh 1:14). Gud har kommit radikalt nära oss, trängt djupt in i vår mänskliga verklighet och erfarenhet, och detta kan vi erfara som en djup längtan, att vi vill erfara Guds verklighet, som en del av vår verklighet. Gud har kommit intimt nära människans natur, erfarenhet och behov genom att själv bli människa, och ta allt mänskligt till sitt eget och älska det som sitt eget kött och blod. Det är Guds totala och genomträngande närvaro i den mänskliga verkligheten.
Därför predikar S:t Augustinus:
"Vakna, o människa: för din skull har Gud blivit människa. Res dig, du som sover, stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig. För din skull, upprepar jag, har Gud blivit människa".
Gud, Skaparen av allt som finns till, ödmjukade sig själv, kom i tjänargestalt. Ordet blev kött, blev människa i jungfru Maria, för att komma människan så nära henne att hon inte ens kan föreställa sig hans närvaros djup, hur nära han är var och en av oss och våra erfarenheter, för: ”Han utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt” (Fil 2:7). I barnet från Betlehem har Gud kommit så nära var och en av oss, att vi kan vända oss till honom med tillit och leva i en tillitsfull gemenskap som är präglad av djup vördnad för honom.
”Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste” (Jes 9:6). ”när tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:4–6).
Gud har blivit människa i Jesus för att han mer och mer ska ta gestalt i oss, för att vi mer och mer ska bli som Kristus själv, i denna värld (1 Joh 4:17), som en enhet i mångfald, som många söner i den ende Sonen. Inkarnationen utgör i själva verket grunden för den inre enheten hos varje skapad varelse med alla andra, och med Gud. I Kristus är mänskligheten avsedd att bli "ett", både med varandra och med Gud (Joh 17:20–21). För "allting hålls samman i honom" (Kol 1:17), och Faderns vilja är att "sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden" (Ef 1:10).
Jesus sammanfattar den kristna tron när han ber: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” (Joh 17:20–21). Vi blir gudomliggörande, heliggjorda i Kristus, vi blir ett, med oss själva, med alla människor, enligt Trenighetens vilja: ”Jag ber att de alla skall bli ett … i oss.”
Allt är samlat och sammanfattat i Kristus som genom inkarnationen övervinner all splittring, all separation, då han förenar jord och himmel, den skapade naturen med den oskapade, människa och Gud, alla skapade varelser med Skaparen. Guds Skaparord, Jesus Kristus går fram i skapelsen som en rörelse från enhet till mångfald och från mångfald till enhet, från en till många och skapelsens yttersta rörelse är en återförening i perfekt enhet och vila i Gud. Som S:t Maximus Bekännaren säger:
”Detta inkarnationens mysterium är det förutfattade målet för vilket allt existerar, men som i sig själv inte existerar på grund av någonting ... i den mån inkarnationen leder till Gud, är det en rekapitulering av det han har skapat.”
Det är Gud själv som överbryggar gapet mellan skapelsen och honom själv genom Sonens fria lydnad i inkarnationen. Allt går tillbaka på relationen mellan Fadern och Sonen och den helige Ande. Distansen mellan Gud och människa, mellan Gud och världen är innesluten i relationen mellan Fadern och Sonen, en gemenskap i den helige Ande. Så förenas vår mänsklighet med Sonens mänsklighet och upphöjs som S:t Bonaventura (Itin 6.7) skriver:
”Vårt hjärta har till slut kommit fram till något fulländat, när det kontemplerar vår mänsklighet, eftersom avbilden bär på en distinkt likhet med Kristus Guds Son, som av naturen är en avbild av den osynlige Guden. För vår mänsklighet är så förunderligt upphöjd, så obeskrivligt förenad genom att samtidigt i ett enda se det första och det sista, det högsta och lägsta, periferi och centrum, Alpha och Omega, det orsakade och orsaken, Skaparen och det skapade, det är boken som är skriven på både insidan och utsidan”.
Skaparen av all mångfald, han som är En, kommer genom Sonens mänskligheten för att bo i alla varelser på ett sätt som passar var och en, så att de många, även om de är åtskilda från varandra i naturen, kan dras samman till en enhet när de sammanstrålar kring den enda mänskliga naturen. När detta händer, kommer Gud att vara allt i alla, som Paulus skriver: ”när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt (1 Kor 15:28). Allt Gud har skapat kommer att förenas i honom så att det förs till fullkomlig glädje och vila och frid, och så motsvarar inkarnationen människans djupaste längtan.
Sonen kommer för att förena alla med varandra och med Fadern, inte genom att förvirra eller utrota vår natur, utan för att förena oss alla i vår egen natur, så att vi blir ännu mer oss själva. Gud kommer för att bli älskad i lemmar och ögon som inte är hans utan våra. Så kan vi se en slutlig kosmisk utbredning av inkarnationen, då "Guds Logos alltid och överallt vill utföra mysteriet med sitt förkroppsligande”, vilket är inkarnationens fortsatta förlängning genom kyrkan, i våra liv, då allt det som är splittrat i oss själva blir helat, försonat och ett. Maximos skriver att
”Det främsta vi kan göra är att underkasta oss det gudomliga, så att hela skapelsen kommer till sig själv med en röst … Han som förenade oss med sig själv, och förenade sig med oss, och som i alla avseenden blev ett med oss, gör allt som är vårt till sitt … När hela skapelsen blir en kropp och alla människor i honom växer tillsammans med varandra genom lydnad, då erbjuder han sig själv … till Fadern”.
Så sammanfogar Kristus allt till en kropp, inte bara kyrkan utan hela skapelsen, och omsluter denna skapade enhet i Treenighetens liv, ”för att de alla må vara ett, liksom du, Fader är i mig och jag i dig, så att de på detta sätt också ska vara ett i oss”.
Så kommer Sonen, genom att förena sig själv med oss, att föra oss och allt annat skapat till enhet.
Allsmäktige Gud, du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återställt din bild i henne, låt oss få del av hans gudomliga natur som för vår skull har blivit sann och verklig människa, din Son Jesus Kristus, vår Herre.
Yorumlar