Annandag Juls bibelmeditation

S:t Davidsgården den 26/12 år 2024.

Herre, jag skall bara förtrösta på dig. Hjälp mig att vara dig trogen, för jag vet att, om jag troget tjänar dig och lämnar alla mina bekymmer och all min oro i dina händer, kan jag förvänta mig allt.

Det är den andra juldagen, och vi lever vidare i julglädjen i tystnaden och stillheten

Detta är ett av Bibelns budskap: ”genom stillhet och förtröstan blir ni starka” (Jer 30:15). ”genom lugn och tillit vinner ni styrka” (Bibel 2000).

”I stillheten blir du stark”, som vi säger här på Berget.

Sonen är ”född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus”. Före allt tid… ”Det är Faderns Ord som har framgått ur tystnaden”, som Ignatius av Antiokia säger. Vish 18:14–15: ”Ty medan djup tystnad omslöt allt och natten under sitt snabba lopp hade nått mitten av sin bana, for ditt allsmäktiga ord med hast ned från din konungatron i himmelen” (1917). Detta Guds skaparord föddes också enligt traditionen i tiden ur jungfru Marias tystnad. Hon bar sin son och födde honom i en mättad tystnad. Som Johannes av Korset säger: ”Ett ord har Fadern talat och ordet var Hans Son; alltjämt uttalar Han detta ord i evig tystnad och i tystnad skall själen höra det.” 

Så är också varje människas liv omgivet av tystnad; tänk bara på din tysta stilla tillvaro i mammas livmoder och hur du hade detta medfödda modersmål; tystnaden. Det lilla barnet som omges med så mycket kärlek utan att några ord behövs, och barnet behöver inte säga några ord för att besvara omgivningens kärlek.

Vad är det som gör att vi inte kan vila i tystnaden och stillheten?

Det har ofta att göra med den last som vi kallar lättja, som betyder att en människa inte är tillfreds med sig själv, ett byte för bedrövelse. Bland annat orsakar lättja en djupt rotad brist på lugn som gör det omöjligt att njuta av tystnad och stillhet. Lättja är oförmågan att njuta av sin tid, sitt liv, en vägran att vara tillfreds med sig själv. För att kunna vara närvarande, stilla och tyst måste jag vara beredd att släppa taget, bestämma mig för att vara tillfreds med mig själv, med mitt liv, som det ser ut just nu, ett ständigt övande i att dö bort från mina förväntningar och att släppa taget.

Att njuta av stillhet och tystnad är endast möjlig när jag är tillfreds med mig själv, är samlad i mig själv. När det finns tid som inte är ockuperad, utan fri, öppen för att ta emot livet, tystnaden och stillheten.

Det är tid som inte bara är ett resultat av yttre faktorer, som att det är helg, eller att man är ledig, har semester. Nej, det är en inre och andlig attityd, sinnesinställningen, själens tillstånd. En attityd av icke-aktivitet, inre lugn, tystnad, att inte vara upptagen utan en attityd av att man låter saker hända.

Att ge sig själv det som gör att jag kan vara tillfreds med mitt liv, säga ja till mitt liv, försonas med mitt liv, som det har varit och som det blivit.

Denna framåtriktning finns i julfirandet. För Herren säger: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11).

Jag behöver vara samlad i mig själv för att ta emot detta och leva i detta, ”Jag behöver tider av tystnad” (Per Mases). Tystnad och stillhet, är tid och plats där vi tar emot Guds kärlek och frid, därför behöver vi bereda rum för tystnaden i våra liv.

I tystnaden öppnas våra sinnena: för att lyssna, för att se, för att smaka, känna dofter, för att känna. Ett uppvaknande till verkligheten, där jag finner frid inför framtiden och hopp! Och just hoppet är en särskild gåva som Gud ger oss. Hoppet befriar oss från det från det förgångna som plågar oss, för att istället inrikta oss på Guds evighet och Guds nu. Vi lever i tiden, men Gud lever i en annan dimension, i evigheten, och hoppet gör att vi kan leva i Guds tid.

Hoppet är som en lillasyster, som hoppar och skuttar, anger riktningen framåt, mot evigheten. Hoppet är den kraft som driver oss mot Gud, inriktar oss på evigheten.

Så länge vi inte bejakar vår längtan mot Guds evighet kommer vi alltid att bli besvikna. Det är inget fel att hoppas på olika saker i denna värld, som väder och en god ekonomi, men om vi begränsar oss till det, då går något snett.

Hoppet är en gudomlig kraft som låter oss att få kontakt med Gud i hans existensform, evigheten, mitt i tiden. Vi lever inneslutna i tidens dimension, men genom tro, hopp och kärlek har vi möjlighet att nå fram till en äkta kontakt med Gud i den dimension där han lever: evigheten.

Det enda viktiga är att behålla inriktningen. Att skåda, att förtrösta, att älska och att lida, att släppa taget om allt vårt eget och betrakta endast Gud, anstränga oss just för att inte anstränga oss, leva i förtröstan, inte oroa oss för morgondagen. En övning att fylla varje ögonblick med ett ”ja”, ett samtycke till Guds vilja.

Så småningom kan det växa fram en vakenhet och en uppmärksamhet som gör att tiden och evigheten försonas. Då vi i varje ögonblick kan säga ”ja” till att vara oss själva inför Gud. Det är då som evigheten inkarneras i tiden, en evighet som står mitt i tiden. En evighet som inte har något med tiden att göra är farlig, en verklighetsflykt. Men en tid som inte har något att göra med evigheten är lika farlig; det är förtvivlan. Vi behöver träna och uppmuntra oss själva och varandra att varje ögonblick ta emot och vara i Guds ständiga närvaro, det heliga ögonblick då tiden och evigheten försonas. Det är som ett återuppvaknande, då vi är klarvakna, vi vaknar upp till livet.

När vi övervinner oss själva och upplyfter våra hjärtan till Gud och blickar framåt, mot vår morgondag, mot nästa år, så säger Jesus som han sa till sina oroliga lärjungar:

”Gör er inga bekymmer för morgondagen” (Matt 6:34), v. 25 ”bekymra er inte”,

v. 27 ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?”

v. 28-29 ”Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem”. v. 31 ”Gör er därför inga bekymmer.”

Några dagar i stillhet kan hjälpa oss att bli medvetna om Guds närvaro. Så småningom förs vi tillbaka till vardagen. Vi glömmer inte stillheten utan vardagen blir ett spänningsfält mellan aktivitet och vila, en helande spänning. Som in- och utandning, en helhet av det yttre och det inre livet, en form av kontemplation i handling, stillhet i vår vardags utmaningar.

Det handlar om det som dominikanbrodern Mäster Eckhart kallar ”Guds födelse i människan.” Det viktigaste är att Gud får födas i varje människa, att vi var och en blir ett Betlehem. Varje människa kan resa sig upp mot evigheten och vara platsen där evigheten sänker sig och söker sig ner i själen, och denna Guds födelse i människan äger rum. Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus från Nasaret, får således sin relevans först genom Guds födelse i varje människa.

Herre, jag skall bara förtrösta på dig. Hjälp mig att vara dig trogen, för jag vet att, om jag troget tjänar dig och lämnar alla mina bekymmer och all min oro i dina händer, kan jag förvänta mig allt.