Aposteln Paulus ber Fadern om att de kristna i Efesos ska få en vishetens och uppenbarelsens ande så att de blir upplysta. ”Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till” (Ef 1:15–23). Vi lever liksom i mörker, i okunskap, och behöver få ljus, ljus över vårt eget liv, över den värld vi lever i, ljus över de gudomliga mysterierna. Vi behöver illumineras av det gudomliga ljuset.
Vi kan inte skapa detta ljus själva utan det är något vi måste ta emot. Den helige Ande ingjuter detta ljus i oss, ett ljus till att förstå, öppna mysteriet, hemligheterna i vår tro. Den helige Ande är ett ljus som avtäcker, avslöjar sanningen, lyser upp vår själ, vårt förstånd. Så hjälper den helige Ande oss att läsa Bibeln, få ljus över texterna, deras dolda djup. Men den helige Ande kastar också ljus över vårt öde, vår bestämmelse, så att vi kan se vilket hopp Gud har kallat oss till.
Ljuset som symbol är förknippad med tanken på människans transformering, eller förvandling. Ljuset renar och hjälper människan att se sin synd och ta emot förlåtelsen, att se mening, att få hopp inför framtiden, att växa i tillit och förtröstan.
Den är en dimension av den kristna tron som brukar kallas Via Illuminativa eller Fotosis och är en form av inre upplysning som kommer från det ljus som skiner in i vårt hjärta, Guds sannings ljus, hans kraft och kärlek. Här ställer vi hela vårt liv i Guds ljus, så att vi kan växa och blomma ut som ett träd som genom fotosyntesen fångar solens strålningsenergi, själens Fotosis.
Ljuset upplyser och illuminerar människan som en brinnande kärlekseld som förvandlar människor. Så ser exempelvis Gregorios av Nyssa (330–395) på ljuset i sin Apologia. I avsnitt 72 och 73 identifierar Gregorius ljusets väsen med den första skapelsedagen och ljusets mångfaldighet med den fjärde skapelsedagen. I Gregorios språkvärld finns det inte bara en sak som kallas ”ljus”, utan ”ljus” finns på flera sätt. Ljus betyder eld, stråle, ljusstyrka, himmelsk kropp, substans, natur, släkte och art. Eldpartikeln var den renaste och finaste substansen i den materiella världen och om ljuset är en del av världen så har den en sorts kroppslighet på gränsen till imaterialitet, icke-kroppslighet, icke-materia. Det speciella med ljuset är både en del av denna världen och en del av den osynliga världen. Ljuset som eld har både materialitet, liminalitet och oändlighet. Ljuset överskrider mellanrummen, förmår människan att passera över gränser, att förvandlas och gudomliggöras. Genom ”ljus” kan människan övergå till den frid och vila som är målet med hela resan.
Ljuset har en avgörande betydelse för att något ska existera, ljuset har en kraft ”som förenar motsatta element i föreningar.” Det är en form av ljusmetafysik som finns hos Bonaventura (1221–1274). Ljuset som den första och ädlaste formen av allt ändligt, vissa tar del av ljuset djupare än andra, men alla är inblandade i någon mån, dess inflytande sträcker sig över all materia (De red 4–6). Det finns ett ljus enligt den första skapelsedagen, ett enda ljus som frambringar en mångfald av ljus, och ljus enligt den fjärde skapelsedagen, som är härlett eller frambringar från detta ljus.
Det finns ett osynligt andligt inre ljus, men ljuset är så mycket mer, och det är detta mångfaldiga ljus som denna retreat handlar om. Vi ska se på några olika indelningar:
Olika sorters ljus emanerar ur ett och samma ljus, Gud själv:
1. En mer akademisk redogörelse från mitten av 1200-talet.
”Om att föra vetenskaperna tillbaka till teologin” (De reductione artium ad theologiam) var den andra delen av en installationspredikan som Bonaventura höll i samband med att han intog franciskanernas officiella lärostol vid universitetet i Paris år 1254. Här förstås ljuset utifrån hur ett och samma ljus sprider sig i alla kunskaper och är en förutsättning för allt ljus. Ljuset är inte ett avgränsat överjordiskt ljus utan ett ljus som är en förutsättning för all kunskap men också för allt liv och ett ljus som drar människan tillbaka till Fadern, himlaljusens Fader. Han utgår från Jakob: ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak 1:17).
”Jakob talar i denna text om källan till all upplysning, men samtidigt pekar han på att det finns en mångfald av ljus som fritt emanerar ut från denna flödande källa av ljus. Även om varje illumination av kunskap är invärtes, kan vi ändå rimligen urskilja vad som kan kallas
a. ett yttre ljus, eller ljuset från olika praktiska kunskaper;
Under det yttre ljuset räknar Bonaventura upp de sju mekaniska konsterna (vävning, metallbearbetning, arkitektur, jordbruk, jakt, navigation, medicin och dramatisk konst). Dessa inkluderar de grundläggande konstskickligheter och hantverk genom vilka människor producerar föremål utanför sig själva. De är de sätt på vilka människor gör den yttre världen till någon form av användning för mänskligheten, oavsett om det är för att tjäna grundläggande mänskliga behov som näring, kläder och tak över huvudet, eller för mänsklig njutning, som musik och teater. Som Bonaventura indikerar möjliggör konsten människor att sätta ihop saker av en av två anledningar: nytta eller nöje.
b. ett underordnat ljus eller varseblivningens ljus;
I detta sammanhang syftar termen underordnat ljus på hela verkligheten av sinneskunskap genom vilken vi lär känna naturliga former. "Ljuset som gör det möjligt för oss att urskilja naturliga former kallas med rätta för 'lägre' eftersom varseblivningen börjar med ett materiellt föremål och sker med hjälp av kroppsligt ljus”. Den första formen av materia är ljus. Och kraften i ljuset sträcker sig till de lägre kunskapsoperationerna inte endast genom synsinnet utan även alla de andra sinnena. Varje sinne förmedlar information eller ljus om den yttre världen till sinnet.
c. ett inre ljus eller den filosofiska kunskapens ljus;
Diskussionen om det inre ljuset öppnar upp för alla filosofiska discipliner som var kända under medeltiden. Specifikt beskriver Bonaventura här filosofi som en vetenskap som vägleder den mänskliga personen i undersökningen av begriplig sanning. Denna kunskap sträcker sig med hjälp av förnuftets naturliga ljus potentiellt till allt.
Den sanning som kommer som ljus i form av mänsklig kunskap vilar slutligen i Gud, det ljus i vilket vi ser sakers oföränderliga sanning. Det finns, därför ett förhållande i det gudomliga sinnet som motsvarar allt som Gud vet eller gör.
Bonaventura delar in filosofisk sanning i rationell filosofi, naturfilosofi och moralfilosofi. Den första, som också kan kallas tankens sanningen eller logisk sanning, studerar sanningen av begrepp och ord och är uppdelad i logik, grammatik och retorik. Det andra rör sakers sanning, eller ontologisk sanning och är uppdelat i fysik, matematik och metafysik. Den tredje handlar om sanningen om människans sätt att leva, levnadssätt, överensstämmelsen mellan tanke, ord och handling i mänskligt liv. Den är uppdelad i individuell etik, familjetik och social etik.
d. ett överordnat ljus eller nådens och den heliga Skriftens ljus.
Detta ljus är relaterat till frälsander sanningar i ljuset av de heliga skrifterna i Bibeln och teologin och finns bortom vad förnuftet kan komma fram till genom att studera verkligheten i den skapade ordningen som sådan. Utgångspunkten här finns inte i den information förnuft ger utan i trons värld.
Skriften har för det första en bokstavlig betydelse. Utöver detta var det brukligt att urskilja tre nivåer eller former av andlig tolkning; nämligen det allegoriska, det tropologiska, och det anagogiska. Den allegoriska tolkningen är sedd att i huvudsak syfta på utvecklingen av troslivet. De tropologiska ses relatera till det moraliska livet. Och det anagogiska ses hålla den troende öppen i hopp om löftet om en framtida himmelsk belöning.
Det första ljuset illuminerar med avseende på föremål människan skapar, det andra med avseende på naturliga former, det tredje med avseende på intellektuell sanning, det fjärde och sista med avseende på frälsande sanning” (De red 1).
2. Mer betoning på det andliga ljuset
a. Det naturliga ljuset: människans förmåga att förstå. Ljuset i praktiska kunskaper, i varseblivningen, i att kunna förstå sådant som logik och att lära sig konsten att leva.
b. Trons ljus: som hjälper oss att förstå det som överskriver förnuftet, ett inre öga, kärlekens öga, som öppnas för att se världen på ett nytt sätt, att se det osynliga.
c. Nådens ljus: liknar trons ljus men är större, krafter från Gud som drar oss in i Gud: de teologala dygderna; tron, hoppet och kärleken.
d. Härlighetens ljus: trons och nådens ljus som i evigheten övergår i härlighetens ljus, då vi ska se Gud ansikte mot ansikte, förvandlas från härlighet till härlighet.
3. Ljuset utifrån människans riktningar och relationer
Man kan också utgåt från hur ljuset uppenbaras under ett dygn.
”Detta är det trefaldiga ljuset under en dag. Det första är som aftonljuset, det andra som gryningsljuset, det tredje som middagsljuset” (Ps 55:18, Itin 1.3.1a).
a. aftonljuset, skapelsen, utåt
b. gryningsljuset, människan, inåt
c. middagsljuset, Gud, ovan
Detta perspektiv på ljuset utgår från ljusets skiftningar under ett dygn: aftonljuset (vespera, det liturgiska dygnet som inleds när solen går ner), gryningsljuset (mane) och middagsljuset (meridies). ”Morgon och kväll och mitt på dagen suckar jag och klagar, och han skall höra mig” (Ps 55:18).
Vi erfar det enda oskapade ljuset på olika sätt utifrån om/hur vi möter Gud i skapelsen som ett aftonljus, i oss själva som ett gryningsljus och i kontemplationen över Gud som ett middagsljus. Detta kan också uttrycka hur vi ska uppmärksamma och tacka Gud varje dag, under dygnets alla timmar. Det är en indirekt uppmaning till att inrama dagen med bön, så att hela dagen inramas med lovsång och bön.
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ”Varde ljus”; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen” (1 Mos 1:1–5).
Guds makt visas i hur han frambringar allt ur intet. Guds vishet har skapat allt så att allt kan särskiljas från varandra. Guds godhet visas i att han så frikostigt utsirar allt i skapelsen. Den första dagens ljus är något annat än den fjärde dagens ljus, här är det ett ljus som lyser innan himlakropparna existerar.
Gud är själv, som Bonaventura uttrycker det: ”alltings princip, den ofelbara måttstocken”. Själva utforskandet måste ske genom denna princip och måttstock. Gud är sanningens ljus i vilket allt lyser fram ofelbart, oförstörbart, obestridligt, oemotståndligt, outrannsaklig, oföränderligt, obetvingligt, oändligt, odelbart och fullkomligt insiktsfullt.
Aftonljuset: mötet med Gud i naturen
Att kontemplera Gud i allt skapat som träder in genom sinnena är liksom ett första steg på vår vandring mot det himmelska ljuset. Tingen träder in i den kontemplerandes inre genom de fem sinnena, vilket vi kan förstå utifrån hur de skapade tingen tjänade S:t Franciskus. Det handlar om ”att kontemplera Gud i alla skapade varelser, som träder in i vår själ genom våra kroppsliga sinnen”. Franciskus uttrycker denna kontemplation så vackert i de skapade varelsernas lovsång:
”Allsmäktige Fader, dig allena, du den högste, tillkommer allt lov och pris, din är äran och välsignelsen och ingen människa är värdig att nämna dig vid namn. Lovad vare du, min Herre, med hela din skapelse, alldeles särskilt för herr broder Sol, som gör dag, genom honom ger du oss ljus. Och han är skön och strålande i all sin glans, så är han en sinnebild för dig, du den Högste. Lovad vare du, min Herre, för syster Måne och stjärnorna, på himlavalvet har du skapat dem, skimrande och ljuvliga och sköna”.
Det är som en återspegling av den fjräde skapelsedagen i 1 Mos:
”Och Gud sade: ”Varde på himmelens fäste ljus som skiljer dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år, och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.” Och det skedde så; Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så ock stjärnorna. Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden, och till att råda över dagen och över natten, och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen” (1 Mos 1:14–19).
Ljuset i skapelsen uppenbarar Guds ljus, vilket aposteln Paulus understryker:
”Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet har ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk” (Rom 1:19–20).
Naturen, skapelsen, alla ting, all materia.. (Bonaventura):
1. ”Allt detta visar att Guds osynliga egenskaper ända ifrån världens skapelse
har kunnat uppfattas och varit synliga i det skapade (Rom 1:20).
1a. De som inte vill vända sin uppmärksamhet till detta
och känna, välsigna och älska Gud i allt är utan ursäkt (Rom 1:20),
då de inte vill föras över från mörkret till Guds förunderliga ljus (1 Petr 2:9).
2. Gud vare tack genom vår herre Jesus Kristus (1 Kor 15:57)
som har fört oss från mörkret till sitt förunderliga ljus (1 Petr 2:9). (Itin Kapitel 2.13)
Genom dessa ljus, utifrån givna, (skapelsen/naturen/de kroppsliga sinnena)
är vi disponerade att komma tillbaka till vår inre spegel (gryningsljuset)
i vilken det gudomliga återkastar sitt sken”.
Naturen är Guds första bok och vår förste och bäste lärare!
Gryningsljuset: mötet med Gud i oss själva
De ljus som finns i den yttre skapade världen leder oss tillbaka till oss själva och det ljus som finns i varje människa, genom att hon är Guds avbild. Att öva varseblivning är därför ett möte med Gud själv som sålunda leder människan från det yttre till det inre.
Fokuset flyttas nu från de yttre skapade spåren till den inre gudomliga bilden. Spåren har ”lett oss vi handen”, genom det skapade som vi erfar med våra sinnen till människan själv, ”i Gud”. Det handlar hela tiden om att på olika sätt ledas in i Guds värld. Vi kan vandra denna väg och samtidigt se och inse att ”hans spår glimmar i alla skapade ting”.
Här återvänder vi till oss själva. S:t Augustinus beskriver i sina Bekännelser hur han träder in i sig själv och med sitt inre öga ser ett ljus som oföränderligt lyste över just detta öga (7.9.16). Bonaventura beskriver mötet med sig själv som ett gryningsljus (Itin 1.3.1), som när nattens mörker sakta viker och genom detta ljus ser mer och mer av verkligheten och sanningen om oss själva avslöjas. I mötet med oss själva kan vi se hur Guds avbild glimmar längst inne i oss.
Ljustemat fortsätter att vara viktigt. Människans själ är här platsen där Gud och människa möts, där den gudomliga bilden glimmar, ”här glimmar sanningens ljus, som från den sjuarmade ljusstaken, inför vår själ, i vilken den allra saligaste Treenighetens avbild reflekterar sitt ljus.” Själen är den priviligerade platsen för mötet med Gud, Guds älsklingsplats, där han önskar ha sin boning. Han kallar själen sin syster eftersom den är så nära honom, den mänsklighet han antog i jungfru Maria, själen är Guds vän, Jesus är vår broder. När en person drar sig bort från sig själv så drar han sig bort från Gud. Detta en övning i att vara samlad i sig själv, närvarande och nära, att se sin egen storhet, det ljus som glimamr inom oss.
Men det handlar också om våra själsförmågor, exempelvis detta med människans förmåga att förstå:
Människan kan förstå propositioner, hypoteser eller påståenden som bygger på termer och utmaningen att avgöra om de är övertygande. Vi kan med säkerhet veta att något är sant och därför kan påståenden inte misslyckas i sin förståelse, för sanningen kan inte vara på ett annat sätt eftersom den är oföränderlig. Människosjälen å sin sida är föränderlig och kan inte se att sanningen glimmar med ett oföränderligt sken, om inte genom ett annat ljus som strålar helt och fullt oföränderligt. Detta är omöjligt för en föränderlig skapelse men Gud har gett denna föränderliga själ insikt i det ljus som lyser över alla människor, ”det sanna Ljuset och Ordet som var i begynnelsen hos Gud”. Jesus Kristus är sålunda den inre Läraren, närmare varje själ än själen är sig själv. Vilket Bonaventura klargör i Itinerarium mentis in Deum:
3.9.11. ”Eftersom vår själ är föränderlig,
kan den inte se att sanningen glimmar med ett oföränderligt sken,
såvida inte genom ett annat ljus som strålar helt och fullt oföränderligt,
vilket är omöjligt för en föränderlig skapelse.
12. Därför äger själen insikt i detta ljus
som lyser över alla människor som kommer in i denna värld,
som är det sanna Ljuset och Ordet som var i begynnelsen hos Gud” (Joh 1: 1–2,9).
Bonaventura vill visa för läsaren att vetenskaperna och de olika filosofiska disciplinerna redan finns i Treenigheten utifrån en reflektion om ”vetenskapernas ljus”. I alla vetenskaper finns ljus men det är inte självständiga ljus utan de hör samman med och ska föras tillbaka till ljuskällan, till teologin och Skriften. Det finns en mångfald av ljus som fritt emanerar ut från denna flödande källa av ljus. Det finns ett inre ljus som gör att vi kan förstå, den filosofiska kunskapens ljus, ett yttre ljus från olika praktiska kunskaper, ett varseblivningens ljus, ett överordnat ljus eller nådens och den heliga Skriftens ljus (De red 1).
3.7.1. Alla vetenskaper är som ljus och strålar som faller ner över oss, och in i vår själ, där Gud, tidlöst, lyser med sitt förunderliga ljus.
3.7.2. Genom alla vetenskaper blir människans inre liksom illuminerat och översvämmat av deras strålglans och leds vid handen ”till att kontemplera det tidlösa ljuset genom sig själv, såvida hon inte är blind”. Det finns alltså en form av naturlig självrörelse eller gudagiven förmåga som gör att detta borde fungera av sig själv, att ledas tillbaka till Gud genom vetenskaperna. Om det inte fungerar beror det på att människan är blind.
3.7.3. ”När de visa kontemplerar vetenskapernas ljus och dess strålglans fylls de med förundran”.
Det viktiga är att se, att bli seende, ja, att också se hur ljuset från vetenskaperna leder in i Guds treeniga värld.
Men de yttre och inre ljusen räcker liksom inte till:
Middagsljuset: mötet med Gud i kontemplationen över hans Vara och Godhet
4.3.2. ”Därför kan ingen träda in i sig själv, för att glädjas över Herren (Ps 37:4),
oavsett hur mycket han än är illuminerad av naturens ljus och förvärvade kunskaper,
om inte Kristus är hans medlare, han som säger; Jag är dörren;
den som går in genom mig, han skall bli frälst, och han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete” (Joh 10:9).
4.3.2a. ”När själen i tro sätter sin tillit till Kristus som det oskapade Ordet,
Faderns Ord och strålglans, återfår den sin andliga hörsel och syn.
Hörseln för att ta emot Kristi undervisning
och synen för att skåda strålglansen i hans ljus”.
Ljuset i Skriften
Vi får stöd från ”den heliga och gudomligt inspirerade Skriften”. Allt kan ledas tillbaka till Skriften och därför kan vi där, enligt Bonaventura, läsa om stjärnorna, träd, djur, praktiska hantverk som fiske, jordbruk, matlagning, navigering, talförhållanden, olika former av logik, retorik, etik och så vidare. Skriften innehåller allt och är så universell att all vetenskap måste vara relaterad till den, på något sätt, annars har den ingenting att studera, eftersom det är omöjligt att studera något som Skriften inte behandlar:
Guds vishet i hela dess mångfald” (Ef 3:19), som överlämnar ljus till den heliga Skrift, ligger gömd i all kunskap och i hela naturen (De red 26).
4.8 i Itin: ”Återfyllda på alla dessa insikters ljus,
bebos vår själ liksom Guds hus av den gudomliga visheten.
Själen har nu blivit Guds dotter, brud och vän,
blivit kroppsdel, syster och medarvinge i Kristus huvudet,
och inte minst blivit den helige Andes tempel;
grundlagd genom tron, uppbyggd genom hoppet och
tillägnad åt Gud genom själens och kroppens helighet”.
5.1. ”Gud kan kontempleras, inte bara utanför oss och inom oss utan också ovanför oss. Utanför oss genom spåret, inom oss genom avbilden och ovan oss genom ljuset,
som är satt som ett sigill på vår själ (2 Kor 1:22, Ef 1:13, Ps 4:7),
den tidlösa sanningens ljus, eftersom ”vår själ själv är direkt formad av sanningen själv” (Augustinus, De diversis questionibus 83.51–2.4).
Det finns alltså tre riktningar: utåt (extra), inåt (intra) och uppåt (supra). Dessa riktningar är gudsrelationer då vi genom att vända oss utåt möter Gud genom och i spåren av honom i skapelsen, inåt möter vi Gud genom och i bilden av honom inom oss och till sist möter vi Gud genom och i den tidlösa sanningens ljus. Detta ljus ”är satt som ett sigill på vår själ”: ”Gud har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan” (2 Kor 1:22), ”i Kristus har också ni, sedan ni kommit till tro, fått den utlovade heliga anden som ett sigill” (Ef 1:13). I Vulgata är detta också tydligt i Ps 4:7, ”ditt ansiktes ljus, o Herre, är inpräglat på oss”.
Progression, utveckling, en väg att vandra
Det finns en progression, en utveckling, eller en fördjupning i relation till ljuset och föreningen med Gud. Det börjar i det naturliga och enkla, människans kropp, sinnen, skapelsen, det gudomliga exemplet finns i den troendes själ, och endast genom att börja där, kan den troende börja sin resa. Det centrala i resan är inte uppstigandet till Gud utan upptäckten av exemplaret som plats i själen och den naturliga världen.
Den mänskliga kroppen blir en öppning för en kosmologisk vision genom de fem sinnena. Samspelet mellan sinnena och själens upplysning följer med nödvändighet av att världen får sin form från Guds exemplariska spår. Det är genom själens reflektion över kroppsliga erfarenheter som människan kan greppa den treenige Gudens makt, vishet och godhet. Människan bär på en medfödd potential att förstå Gud genom en inre upplysning. När en erfarenhet passerar genom sinnesorganen och verkar på förnuftsförmågan i själen, syntetiserar förnuftets ljus händelsen och så kan en spontan rationell insikt tas emot, från Gud. Förnimmelserna erhålls från den naturliga världen och når in i människan genom de fem sinnenas portar men det är genom själens förmåga till illumination som människan kommer till insikt. Den gudomliga illuminationen uppnås genom en kombination av erfarenhet, förnuft och själens närhet till Guds ljus. Detta blir tydligare ju längre Bonaventuras vision fortskrider, ju närmare själen kommer Gud desto mindre betonas den naturliga världen och desto mer ljuset från den treenige Guden.
Påminner om en kristen andlig syn på åldrandet, då kroppen försvagas medan den inre andliga världen kan växa och bli starkare och starkare med åren. Se Abraham och Sara. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag” (2 Kor 4:16). Att kroppen bryts ner medan det inre livet kan utvecklas och ta form är en viktig erfarenhet i kyrkan.
Det handlar inte om en dualism mellan kropp och själ utan mer om en disproportion där människan allt eftersom åren går kan mogna i sitt andliga liv och bli heliggjord samtidigt som kroppen bryts ner och till slut dör. Det andliga åldrandet erfars ofta som att vår kraft dras inåt, mot det allra djupaste av vårt väsen, där vi alltmer förenas med tillvarons grund; Fadern, Sonen och den helige Ande.
Åldrandet är en välsignelse, en nåd, en gåva, en uppgift, en mission, som finns inlagd i oss alla, som en potential.
Först och främst därför att ålderdomen förutsätter allt det som kommit före i livet och att den gamle är ensam om att ha levt ett fullständigt liv, därnäst, och framför allt, därför att ålderdomen vätter ut mot det eviga.
Det råder en form av diskrepans mellan kropp och själ, tvärtemot hur vi ofta brukar tänka omkring åldrandet. Vi behöver tänka om, inse att vi behöver ägna mycket mer tid och energi åt det andliga ju äldre vi blir.
I åldrandets process är det viktigt att ägna tid och kraft åt det andliga livet. Vi kan inte pensionera oss från det andliga livet och samtidigt är det som inte integrerats i unga år svårt att kompensera senare! Om vi inte gett näring åt vårt andliga liv tidigare är det svårt att kompensera det när vi blir äldre. ”Tänk på din Skapare i din ungdom” (Pred 12:1). Men det är aldrig för sent för att rätta till, att prioritera rätt.
Åldrandet blir något heligt när vi låter det samverka med Fadern, Sonen och den helige Ande. Vi får låta vår hunger efter Gud och hans hunger efter oss samspela i åldrandet.
I åldrandets process ställs vi tydligt inför utmaningen att förneka eller acceptera hela vårt liv. Ur andlig synvinkel handlar det om mer än att acceptera, det handlar om att vilja sig själv och att vilja sitt liv. Gud vill vårt liv, han har kallat oss till livet för att han vill det, och han kallar oss till helighet. Varför skulle inte vi vilja oss själva och vårt liv, när Gud först har gjort det? Om åldrandet får bli ett andligt mognande, en helig tid, då vi mer och mer ser med Guds ögon på oss själva och livet, så kan också vi säga: ”Allt är nåd”.
När vi är unga räcker lite nåd väldigt långt, vi har lätt för att bli inspirerade medan det krävs mycket mer av nåd, ande och liv för att det ska tränga in och inspirera en äldre människa. Därför är det ännu viktigare med bönelivet, den andliga läsningen och kyrkans sakramentala liv när vi blir äldre. Det är detta som är så fascinerande med Symeon och Hanna i templet, att det inte är de unga utan de gamla som är andefyllda, inspirerade, Guds speciellt utvalda redskap. ”Ännu i hög ålder skjuter de skott, de är fulla av sav och kraft”.
I den kristna antropologin ansågs under antiken och medeltiden synen vara det viktigaste, genom ny kunskap vad beträffar optik, katoptrik, fysik och astronomi genom grekiska och arabiska filosofer. Bland annat skrev Avicenna i sin De Anima om ljus och den förbindelse som finns mellan den som uppfattar något och det uppfattade objektet. Han identifierade tre olika teorier om ljuset som gick tillbaka på Euklides (cirka 325–265 f.kr), Gallenos (129–199 f. kr) och Aristoteles, varav han ansåg den sistnämnde vara mest korrekt. Man fascinerades av ljuset som man undersökte och reflekterade mycket om solen, regnbågen, meteorer, månen och färger.
Synförmågan sattes i relation till detta med att vara blind och att vandra i mörker.
Då säger en franciskansk mystiker på 1500-talet, S:t Francisco av Osuna att det finns en nödvändig blindhet - för den andliga synens skull. Att bli blind är då förstått som att bejaka sitt icke-vetande, sin okunskap, intellektets mörker. Men detta upphäver inte den naturliga uppfattningsförmågan, utan det naturliga absorberas av och genomsyras av det andliga. ”I andliga frågor är vår förståelse beroende av att vi smälter samman det naturliga ljus som präglat själen med det gudomliga, himmelska ljuset, så att vi i deras sammansmältning kan skymta det vi tidigare inte visste, och då sjunga med David: 'I ditt ljus, Herre, ser vi ljus” (3:1.98).
Ett exempel: Paulus som blev blind, just för den andliga synens skull.
Han bländades av ett starkt ljusskenoch denna erfarenhet av ljus präglade sedan hela hans fortsatta liv: Apg 22:3-16.
Paulus beskriver hur han på väg till Damaskus plötsligt omges av ett bländande ljussken. Paulus mediterade ofta över detta ljus som Kristi ljus som hade lyst upp hans hjärta, ett ljus spred sig runt omkring honom (2 Kor 4:6). Ljuset påverkar honom och förvandlar honom, från att ha fokuserat på sina egna styrkor konfronteras han med sin svaghet. Det blev en förvandlande process som pågick hela livet, en pågående förvandling, när han blev vänd in och ut, från sin gamla identitet till en ny identitet i Kristus!
Paulus mötte ett ljus som var så starkt att det bländade honom, gjorde honom blind, för ingen kan se Gud. Men det var samtidigt en kärlek som ledde genom mörkret, till det stora mysteriet som är ljus i sig självt men mörker för oss. Han mötte också sitt eget mörker, i Kristi ljus, vilket hjälpte honom förstå vem han djupast sett var. Så kommer Ananias till hjälp; ”Saul, min broder, öppna dina ögon och se!”, det är kyrkans hjälp, det sakramentala livet: Paulus döps, tar emot Eukaristin.
Paulus omvändelse var en smärtsam process där han stegvis förvandlades. Kristi ljus gav honom en stark inre glädje och frid (2 Kor 7:4) och tacksamhet (Kol 1:11-12), när han misslyckades fick kraft att resa sig på nytt, att aldrig ge upp, att ständigt börja om (Apg 14:19-21), att uthärda allt (1 Kor 13:7, Rom 5:3-5), mer och mer uppfylld av lovsång och tacksamhet. Med tiden fick ha den inre styrka och frimodighet som gjorde att han kunde tjäna sina församlingar uthålligt som Kyrkans store byggmästare. Och vi fortsätter se in i det ljus Paulus drabbades av, det är det omvändelsens ljus som strålar fram ur skapelsen, människan och kyrkan, för att vi mer och mer ska förstå vilka vi själva är, och vad Gud kallar oss till.
”Ljus av ljus”
Det som sker när Guds Son blir människa, det vi kallar inkarnationen, är en återställelse av skapelsen, så uttrycker sig Johannes:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (Joh 1:1-5).
Barnet som föds i krubban i Betlehem är detta ljus: ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”. Och Sonens Ande är våra hjärtans ljus (Lumen cordium), vårt livs oövervinnerliga ljus (sol invictus).
Under Trettondedag jul lovsjunger vi på ett särskilt sätt honom som ”är det ljus som upplyser alla människor. Han trädde fram i vår dödliga natur för att skänka oss den odödliga härligheten åter”(prefation för Trettondedagen). Vi vänder vår blick till Jesus, som är ”utstrålningen av Guds härlighet” (Hebr 1:3).
Men, det finns ett problem med hur vi uppfattar ljuset, som Bonaventura skriver om:
Kapitel 5.4. 1. i Itinerarium mentis in Deum:
”Förunderligt är intellektets blindhet
som inte uppmärksammar det första den ser
och utan vilket det inte förstår någonting”.
4.1. Människans intellektuella blindhet är förunderligt eftersom vi inte uppmärksammar det första som vi ser, det som är själva förutsättningen för att förstå något överhuvudtaget.Bonaventura förundras över att människan inte först av allt ser Guds rena närvaro.
2. ”Ögat fokuserar på olika färgers växlingar
och ser inte själva ljuset genom vilket det ser allt,
och om det ser ljuset vänder det sig inte till det.
På samma sätt är det när vår själs öga fokuserar
på partikulärt och universellt varande,
men inte vänder sig till själva varat, vilket finns bortom varje kategori,
trots att varat i sig självt borde vara det första som kommer springande till vår själ,
eftersom allt annat ger sig till känna med hjälp av det”.
4.2. Vi ser olika färger men vi ser inte ljuset som gör det möjlighet att överhuvudtaget kunna se, och om vi ser ljuset vänder vi oss inte till det. På samma sätt ser vi något som existerar utan att se själva existensens eller varat, trots att varat i sig självt borde vara det första som vi ser, eftersom allt annat ger sig till känna med hjälp av det. Gud är det enda nödvändiga varat, som allt annat är beroende av. Vilket bland annat återspeglas i orden om det som är partikulärt och universellt och bortom varje kategori.
3. Därför är det tydligt att ”på samma sätt som fladdermusens öga förhåller sig till ljuset, så förhåller sig vår själ till det som är mest uppenbart i naturen”.
4.3. Bonaventura citerar Aristoteles, då han i sin metafysik reflekterar över svårigheten med sanningen. Vi kan lätt äga en liten del av sanningen men inte hela sanningen och så säger Aristoteles att orsaken till den nuvarande svårigheten kanske inte ligger i fakta utan i oss. ”Ty som fladdermössens ögon förhåller sig till ljuset, så förhåller sig vår själ till det mest uppenbara av allt i naturen”. Det är inte fel på sanningen utan på vår begränsade förståelse av sanningen. Var och en av oss ser endast en liten del av den, det partikulära, men inte ser själva den hela sanningen, som är så naturligt uppenbar.
3a. Eftersom ögat har vant sig vid varelsernas mörker och sinnenas fantasier,
ser det ut som om det inte ser någonting alls,
när det vänder sig till det högsta ljusets varande.
4.3a. När Bonaventura skriver om ögat som har vant sig vid varelsernas mörker och sinnenas fantasier, påminner det om Platons grottliknelse. Med hjälp av bilden av en grotta där fångar sitter fastkedjade i både fötter och händer samt hals sedan tidig barndom, visar han på människans oförmåga att se den sanna verkligheten.Fångarna tolkar skuggorna på väggen som verkligheten och enligt Platon är vi alla dessa fångar, fångade i vår sinnevärld. Det vi tror är verkligheten är i själva verket bara skuggor av den. Platon skiljer tydligt på sinnevärlden, där de föremål vi kan observera med sinnena finns, och idévärlden där idéerna finns. Föremålen i sinnevärlden är endast ofullständiga avbildningar av de verkligt existerande tingen, idéerna.
Kunskap om idéerna får man genom att nå kunskap om det godas idé, som är den högsta av alla idéer. Processen att ta sig ut ur grottan motsvarar den process vi måste gå igenom för att få kunskap om det godas idé, medan den verkliga världen, utanför grottan, är idévärlden. Föremålen däri är idéerna, och solen som belyser idéerna är det godas idé. För Bonaventura är det här inte idéerna som vi ska nå fram till utan varat, det högsta ljusets varande, men eftersom våra ögon vant oss ”vid varelsernas mörker och sinnenas fantasier”, verkar det som om det inte ser någonting alls.
3b. Det förstår inte att mörkret självt är själens klaraste ljus (Ps 139:11–12),
precis som när ögat ser det rena ljuset och i sig själv inte tycks se någonting alls.
4.3b. Det är en form av kommentar över psalmistens ord: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus” (Ps 139:11-12).
Vårt intellekts blindhet uppmärksammar inte varat, inser inte att det mörker som vi ser är vårt sanna ljus. Här närmar vi oss den mystika dimensionen som blommar ut i det sjunde kapitlet. Orden om att mörkret självt är själens klaraste ljus liknar Dionysios Areopagita mystika teologi. Dionysios talar om ”det gudomliga mörkrets transcendenta strålglans”.
Om detta ska lyckas, talar Bonaventura om något överintellektuellt:
”Om denna övergång ska bli fulländad
är det nödvändigt att intellektets alla aktiviteter överges
och att höjdpunkten i känslolivet förvandlas och helt övergår i Gud” (7.4.1. Itinerarium mentis in deum).
”Om du söker efter detta och på vilket sätt det kan förverkligas;
vänd dig då till … mörkret och inte klarhet, inte ljuset
utan sök efter att vara fullständigt antänd av elden” som för oss över till Gud med smörjelser och flammande känslor, bortom oss själva (7.6.1. Itinerarium mentis in deum).
Här hjälper inte det intellektuella, människans ansträngningar, inte det du försöker begripa, inte mödan i att läsa, utan endast längtan och dina bönesuckar. Här ska vi inte söka lära oss något utan den älskade Brudgum, inte människor utan Gud.
Här ska vi inte söka klarheten utan mörkret.
Vi söker inte efter det som vi förstår, det som är tydligt och klart utan här, i den sista etappen, är det viktigt att förnuftet förblir i mörkret, i intellektets natt. Vi söker inte efter ljuset utan efter att vara fullständigt antända av elden. ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” (Luk 12:49).
Det är endast denna eld som kan hjälpa oss vid vår resas sista och avgörande övergång, överskridande, in i Guds värld.
Det den helige Andes eld åstadkommer är att smörja oss med den olja som låter oss gå bortom oss själva och låta hela vårt känsloliv omslutas av Guds frid.
”Låt oss därför dö och träda in i mörkret. Låt oss tvinga tystnaden på våra bekymmer, begär och fantasier” (Itinerarium mentis in deum 7.6.4).
”Låt oss med Kristus, den korsfäste, lämna världen och gå till Fadern,
så att vi, när vi ser Fadern,
kan säga med Filippos: det är nog för oss (Joh 14:8).
Låt oss tillsammans med Paulus höra:
Min nåd är allt du behöver (Itinerarium mentis in deum 7.6.4a).
Herre, du är ”är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus” (Ps 36:19).
Comments