Jesus Kristus är korsfäst, död och begraven och vår tro sätts på prov. S:t Bonaventura skriver år 1259 att vi behöver ”se till att vi inte tror att vi kan fatta det ofattbara” och vidare: ”Om du söker frid och föreningen med Gud så vänd dig då till nåden och inte det du redan vet, längtan och inte det du försöker begripa.”
Vi mediterar över tron, tron som en längtan, en tillit men också som en risk.
Påskaftonens tro, är den tro som Sören Kierkegaard (1813–1855) förknippar med ett risktagande: ”Utan risk, ingen tro” (Avslutande ovetenskaplig efterskrift till filosofiska smulor, 1846): ”Tro är just motsägelsen mellan innerlighetens oändliga lidelse och den objektiva ovissheten. Kan jag objektivt fatta Gud, så tror jag icke, men just därför att jag icke kan det, måste jag tro; och vill jag bevara mig i tron, måste jag ständigt ge akt på att jag håller fast vidden av den objektiva ovissheten, att jag i den objektiva ovissheten är på de 70.000 famnarnas djup, och likväl tror.” Han återkommer gärna till dessa 70.000 famnarnas djup: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70.000 famnarnas djup och först där finna Gud.”
Kierkegaard menar att kristendomen inte vill bli förstådd, att den är paradoxen. Den finns för existerande i innerlighet, i trons innerlighet, ”den är det absurda, som håller fast med oändlighetens lidelse”. ”det maximum av förståelse det kan vara tal om, är att förstå att den inte kan förstås”. Kristendomen betonar detta att existera så att ”den enskilde blev syndare, kristendomen blev paradoxen, existensens blev avgörandets tid”.
I dag finns en dragning åt att vilja förklara den kristna tron, försvara och tydliggöra men för Kierkegaard är tron en paradox, en lidelse, en innerlig lidelse, en objektiv ovisshet, som vi har att förhålla oss till, eftersom det är ett ställningstagande för den osynliga världen. Och kanske inte ens vår tro vill förstås utan endast tros: genom att förtrösta, lita på Gud, som dör på korset och begravs. Under påskaftonen dröjer Kyrkan inför Herrens grav och betraktar hans lidande, död och hans nedstigande till dödsriket.
Här förenar sig Gud i Jesu Kristi död med vår mänskliga erfarenhet av utsatthet och övergivenhet, Gud smakar den mänskliga döden som sin egen. Men Kristi död blir samtidigt en bro där människan, genom människan Jesus, får erfara djupet i Gud och gemenskapen med honom. Så är verkligen Sonen, Jesus Kristus, stegen som är rest mellan himmel och jord, han som förenar Gud och människa i sig själv och sin erfarenhet.
Gud kan inte få full insikt i mänskligt lidande om inte Gud själv upplevt det, trots sin allmakt, eftersom Gud är helt olik och annan än människan. Förståelsen och erfarenheten är nödvändig för att Gud ska kunna relatera till oss och på så sätt känna medlidande med människorna. Det är först i och med Jesu mänsklighet som Gud är ett med alla lidande och eländiga i medlidande, för att kunna hjälpa människan i alla hennes situationer av utsatthet.
Kierkagaard visar på ett lidande i Gud som visar sig i kristushemligheten, att Kristus under hela sitt liv behöver dölja sin sanna identitet, sin gudomlighet för att inte bara bli ett objekt för dyrkan. Vi ser i flera av evangelierna att messiashemligheten, kristusmysteriet, att Jesu gudomliga identitet inte får avslöjas, och det är ett verkligt inre lidande för Jesus. I kärlek ger Gud upp sig själv och blir människan, för att kunna förmedla kärleken som annars inte skulle bli mottagen. Kristus lider i sitt inre över att inte kunna proklamera att han är Gud och därmed basunera ut sin gudomliga kärlek. Detta skulle enligt Kierkegaard sluta i dyrkan eller förargelse, istället för ömsesidig kärlek.
Därför är hela Jesu liv ett lidande och en passion, en sammahållande överflödande kärlek, som på ett fördolt sätt förkroppsligas i ett mänskligt liv. Lidandet börjar redan i inkarnationen, under hans barndom och fortsätter hela Jesu liv, ända till korsfästelsen, döden och begravningen.
Just därför kan Gud känna medlidande med oss människor som ännu inte är helt sanna mot oss själva. Gud känner så trots att vi själva kanske inte är medvetna om detta och vill där hjälpa oss till att bli våra sanna jag. Häri ligger skillnaden mellan människan och Kristus. Kristus visste vem han egentligen var och dolde detta för världen. Människan däremot måste finna sig själv och vem hon egentligen är, för att övervinna sitt elände, ett elände vi känner i förvirringen över att vi inte funnit vårt sanna jag.
När Jesus, som är utan synd, blir korsfäst och genomgår det yttersta av människans villkor i form av övergivenhet, död och inre ångest, ges Gud en uppfattning om människans elände som Gud kan relatera till. Utsattheten som Gud erfar som människa, att bli missförstådd och förkastad samt känslan av total övergivenhet i upplevelsen på korset. Denna totala känsla av total övergivenhet slipper vi människor eftersom Gud alltid går med oss, även om vi inte märker och inser det. Men på grund av att det är Gud själv som korsfästs och är övergiven är det ingen som går med Jesus i övergivenheten. Kristi erfarenhet är detsamma som för hela Treenigheten, Fadern, Sonen och den helige Ande delar den övergivne Jesu erfarenhet. Just därför kan Gud rädda oss från allt vårt elände, det som vi inte förmår hantera, vår död, förtvivlan och övergivenhet.
Hela Jesu liv var en enda korsfästelse i syfte att relatera till människan och förmedla kärlek, och det är en förebild för vårt eget liv. I Kristus gav Gud upp sig själv och lämnade saligheten för att nå ut till oss och dela vår erfarenhet, för att kalla oss från sitt uppståndna tillstånd när den mänskliga utsattheten övervunnits, till att följa i Kristi spår, att med honom som mönster vara villiga att lida och ge oss själva för andra, att föra en kamp inom oss själva och ge prov utåt på Jesu kärleks budskap. Om vi är villiga till att leva i en sådan efterföljelse till Kristus, menar Kierkegaard att vi botas från vår inre sjukdom och kan leva sannare mot oss själva.
Så låt oss i denna anda denna påskafton ”se till att vi inte tror att vi kan fatta det ofattbara” och inte fastna i det vi redan vet, utan öppna oss för det okända, göra plats för vår längtan och inte det vi försöker begripa. Ge utrymme för tron som en gåva, liksom hoppet och kärleken. En gåva som ett sätt att vara, som en del av Guds sätt att vara, som tillit, förtröstan, trofasthet intill slutet.
Genom denna gåva kan vi erinra oss Gud i allt, hans närvaro, som alltid finns närvarande i oss, likt ett outplånligt minne, även i dödens närhet. Vi har, som S:ta Teresa av Jesus säger, ett minne av att vi har sällskap inom oss. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Han är inte utanför oss, utan i det som vi är, är han också med. Han lever i oss. Vi är så djupt förenade i honom att vi inte kan tänka oss själva utan honom. Jag blir vad jag är, eftersom Jesus ser på mig med sin kärlek och omtänksamhet.
När vi idag stannar kvar vid vår Herre som dold för världen vilade i graven, då är det en uppmaning till oss att älska vårt fördolda liv med Jesus hos Gud. Så låt oss stanna kvar hos Jesus, ta emot och leva i hans hemlighet, i hans mysterium och i hans verklighet.
Låt oss i dag göra som S:ta Teresa av Jesus säger: ”ägna oss åt att se på honom som ser på oss, bli kvar hos honom, tala med honom, be till honom, ödmjuka oss inför honom, ha vår glädje i honom” (S:ta Teresa av Jesus).
I Jesus Kristus, död och begraven, finns tron som en gåva som öppnar upp hela den utsatta mänskliga erfarenheten, hela vår verklighet, som ett oavbrutet gudsmöte och gudssamtal.