Lovsångens perspektiv

2 Sam 7:1–5, 8b–12, 14a, 16 och Luk 1:67–79

Skynda, Herre Jesus, och dröj icke, utan kom och trösta med din närvaro alla dem som satt sitt hopp till din godhet. Du som med Fadern och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

I Lukas evangelium inramas berättelsen om Kristi födelse av lovsång (kapitel 1–2). Vi har tre lovsånger, lovsånger som fått plats i Kyrkans liturgi, i tidebönerna. Det är Sakarias lovsång som vi sjunger på morgonen vid Laudes. Det är Marias lovsång som vi sjunger på kvällen, vid vesper. Det är Symeons lovsång som vi sjunger innan vi somnar, vid completoriet. Lovsången är ett perspektiv varigenom dessa personer ser sina liv.

Frågan är då vad vi själva har för perspektiv på vårt eget liv?

Sakarias, Maria och Symeon kan lära oss att se vårt eget liv utifrån lovsångens perspektiv.

När Gud blir människa i Betlehem börjar ett nytt kapitel i mänsklighetens historia. Vi ser det börja redan vid Johannes Döparens födelse. Hans far, Sakarias, fylls av helig ande och talar profetiska ord om att frälsningen är här, en soluppgång i våra hjärtan, med fred, med frihet, med kärlek som tjänar utan fruktan, med förlåtelse för våra synder, genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Det är ett evangelium, en verklig glädje, som är nära oss och som vi får ta emot under vårt julfirande.

Vi ser i dagens evangelium hur viktig den helige Ande är. Sakarias rördes inte av sig själv utan av den helige Ande och det var han, han som var pappa till Johannes Döparen, som fylldes av helig Ande, liksom Johannes Döparens mamma, Elisabeth hade blivit uppfylld av den helige Ande, och som Johannes Döparen själv fylldes av helige Ande. Allt som sker i Lukas evangelium visar på den helige Andes betydelse för att Guds plan och vilja med människors liv ska kunna uppfyllas.

I den helige Ande uppfylls den frälsning som patriarker och profeter förebådat. Och det sker genom inkarnationen, det är ”Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet”.

Det som sker vid inkarnationen är att Gud ”visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund.” Så uppenbaras vad det var för löfte som Abraham fick, nämligen att Gud skulle ge sig själv till oss, genom sin Son, och att vi i honom verkligen skulle upptas i honom som Guds älskade barn. Så rycks vi ur våra fienders hand och får tjäna honom. Men Sackarias talar också om hur vi ska tjäna Gud: ”utan fruktan”, utan rädsla för morgondagen, utan människofruktan, utan rädsla för döden, och så vidare. Vi ska vidare tjäna honom ”rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar”. Det ord som översätts med ”rena” (ὁσιότητι, sanctitate) översätts bättre med att vi ska växa i helighet, alltså att vi ska tjäna Gud heliga med tanke på oss själva och rättfärdiga med tanke på vår nästa. Vi ska tjäna Gud helhjärtat, den Gud som är nära oss, som kommer ner till oss från höjden, en soluppgång, med tröst och ljus till alla som sitter i mörker och dödsskugga.