Skaparen låter sig omfamnas av sin skapelse, för att förvandla den

Jes 42:1–4, 6–7, Apg 10:34–38, Matt 3:13–17

Allsmäktige, evige Gud, du uppenbarade Kristus som din älskade Son när Anden sänktes över honom vid dopet i Jordan. Låt oss, som genom vatten och Ande har blivit dina barn, för alltid leva så att vi behagar dig.

Vid jultidens slut firar vi festen för Herrens dop. I Jesu dop är hela frälsningen samlad och förtätad: "Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan." Skaparen låter sig omfamnas av sin skapelse, och stiger in och ner i skapelsen för att helga och förvandla den, ”för att också vi skall bli Guds älskade barn”.

Redan genom själva skapelsen är vi önskade och älskade av Gud, men vår himmelske Fader vill komma oss ännu närmare genom inkarnationen. Han vill ge oss del av den intima relation som finns från all evighet mellan honom och Sonen i Anden. Därför är Faderns ord till Sonen riktade till oss alla som blivit söner i Sonen: ”Du är min älskade Son, du är min utvalde.” Det är Kristi sanna mänsklighet som är själva nyckeln till vårt nya liv. Den andliga förnyelsen handlar om den kropp som fötts av jungfrun Maria och blir döpt av Johannes i Jordan, det är den andliga förnyelsen i Kristus som fortsätter och förlängs i kyrkans sakramentala liv.

S:t Gregorios av Nazianzos (329–390) skriver att Jesus ”blev döpt som människa, men förlät synder som Gud. Han själv behövde inte renas, men han skulle helga vattnen… Han blev hungrig, men mättade tusenden. Själv är han det levande och himmelska brödet… Han blev törstig, men ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick”. Han lovade att de som trodde på honom skulle bli källor. Han blev trött, men för dem som är tyngda av bördor är han en vila. … Han gråter, men stillar gråten … Som ett lamm är han stum, men han är Ordet, förutsagd av en röst som ropade i öknen” (Teologiska tal 3:20).

Det är den ödmjuke själv som döps av Johannes, och så sker förhärligandet, ”Himlen öppnade sig” och vi hör Faderns röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Sonen är den älskade i vilken alla andra, även de hatiska, älskas.

Faderns röst är fylld med mening och Sonen är Ordet som uttrycker denna röst så intimt eftersom Fadern uttalar sig själv i Ordet i vilket han säger allt. Fadern har sagt oss allt på en enda gång, i detta enda Ord, som ger mening åt allt och åt alla andra ord, som gör allt begripligt och meningsfullt. I Ordet tar Faderns hela självkommunikation plats. Fadern kommunicerar med den skapade världen genom Ordet som vart kött, och frälser oss. ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan."