Tillbaka till Fadern och till oss själva

Mik 7:14–15, 18–20 och Luk 15:1–3, 11–32

Gud, vår Fader, redan här på jorden skänker du oss del i himlen. Led oss genom detta liv med nådens ord och sakrament till ljuset, där du bor.

Vi ber denna fastedag om hjälp att komma tillbaka till vår himmelske Fader och till oss själva.

Det finns en utgående rörelse från Gud själv. Treenigheten sätter igång en rörelse som utgår från Fadern och drar allt tillbaka till Fadern, genom Sonen i den helige Ande. Denna rörelse kan vi upptäcka i naturen, i materien, i människan, i historien och i mänskliga relationer.

I dagens liknelse kan vi iaktta olika rörelser, liksom inom oss själva. Det är viktigt att upptäcka att dessa rörelser också finns i våra egna liv: det som drar oss bort från Fadern, och ännu viktigare, att urskilja att det finns en rörelse tillbaka till Fadern. Rörelsen börjar och slutar hos Fadern. Hela tillvaron är en rörelse från Fadern genom Sonen och den helige Ande som drar allt skapat tillbaka till Fadern! När den yngste sonen är på väg bort till främmande land är han helt upptagen med sin egen rörelse. Men när han kom till sig själv, till besinning, då tar faderns rörelse över. Faderns kärlek drar den förlorade sonen tillbaka till sitt ursprung, den källa som nu också blivit hans mål.

Synden drar den förlorade sonen bort från sig själv och gör att han i sin förtvivlan misströstar om Guds barmhärtighet. Omvändelsen drar oss ut ur vår egen självömkan och inkrökthet så att vi kommer till besinning, vi släpper taget och tillåter oss att dras med i rörelsen tillbaka till Fadern. Och ju längre Fadern får nå in i vårt väsens centrum med kärlekens och nådens gåva desto mer beroende blir vi av honom. Å andra sidan innebär det ökade beroendet av Gud också en ökad självständighet eftersom nåden verkar genom att frigöra och bota oss, vi blir äntligen oss själva i denna nyvunna frihet.   

Den vackra dräkten, ringen och festmåltiden talar om det nya livet i återkomsten till Fadern. Vi är fria att äntligen bli oss själva. Vi finner oss själva genom att röra oss ut från oss själva. Vi förlorar oss i Fadern för att finna oss själv, helt omslutna av Guds treeniga kärlek.

Det är den dubbla rörelsen och återkomsten som både leder oss hem till Fadern och hem till oss själva. En rörelse som både gudomliggör och mänskliggör oss, så att vi samlade i vårt inre kan tillbe Fadern, i Sonen, genom den helige Ande, som tempel  eller tabernakel för Guds närvaro i världen.