Sann människa och sann Gud, i en person

Herre, må den helige martyren Bonifatius träda fram och föra vår talan, så att vi i ord och handling lever av den tro som han förkunnat och bekräftat med sitt blod.

2 Tim 3:10–17 och Mark 12:35–37

Vi firar i dag den helige biskopen Bonifatius (cirka 675–755). Född i England, munkvigd i Exeter, sändes till Tyskland för att missionera. Grundade många kloster, blev martyr och Tysklands apostel. Det strålar fortfar­an­de fram ett ljus fram ur hans martyrium. Så låt oss be om hans förbön för Europa, för kyrkan i Tyskland, och det tyska folket i dag, och för hela världen om den helige Andes förnyelse.

Jesus ställer en fråga som inte går att svara på, i varje fall inte för de som fick frågan, de skriftlärda. För det handlar om ett av trons mysterier, inkarnationen. En fråga till människa som inte går att besvara om man inte tror att Kristus är både människa och Gud. De skriftlärda höll med honom om att Messias måste vara Davids son, köttsligt född, men den eviga födelsen var fördold för dem: ”Herren sade till min herre: Sitt på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter”.

Jesus visar på det som S:t Paulus skriver om i den första läsningen: ”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv.” Så undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar Jesus oss genom att öppna betydelsen av Psaltaren 110. Det är en psalm av David som på djupet behandlar Kristi två naturer. Under den helige Andes inspiration uttrycker kung David Sonens eviga födelse: ”Herren sade till min herre”. Gud som är upphov till allt framträder som den Allförstående, den som till och med förstår sig själv helt och fullt, han är ett med det han evigt uttrycker, det han talar. Fadern har talat ett evigt ord när han födde Sonen, och i Sonen har han sagt allt. ”I begynnelsen fanns Ordet, … och Ordet var Gud. … Allt blev till genom det” (Joh 1:1-3). Sonen likställs med Fadern: ”Sitt på min högra sida” och han är kung i ett universellt kungarike: ”så skall jag lägga dina fiender under dina fötter.” Han är ”Konungarnas konung och herrarnas herre” (Upp 19:16).

Jesus löser den uppenbara konflikten med en till synes olöslig fråga: ”David kallar honom alltså herre; hur kan han då vara Davids son?” För det var omöjligt så att Messias enligt sin mänskliga natur skulle kunna vara kung Davids Herre. Messias fanns inte under Davids tid, och en fader skulle aldrig kalla sin son herre, särskilt om det var en ärorik kung. Om Kristus som hade samma mänskliga natur som kung David inte kunde vara son och herre på en och samma gång, måste han alltså av nödvändighet vara både Gud och människa, i en person.

Psaltaren 110 uttrycker på ett utomordentligt sätt den hela sanningen i trons sakrament. S:t Cassiodorus (490–583) säger om denna psalm: ”Den är en spegel av det himmelska mysteriet, de heliga skrifternas skattkista, där allt som är berättat i de både testamentena helt och fullt är uttalat på ett sammanfattat sätt.” För avsikten med helheten av de båda testamentena handlar om och är riktad mot Kristi två naturer. Enligt S:t Ambrosius (340–397) konstituerar Kristus hela sin undervisning på detta, det är grunden för hela den kristna tron, i vilket allt som vi ska tro är grundat och inneslutet, nämligen att Kristus är sann människa och sann Gud, i en person, med ett hjärta, Jesu heliga Hjärta!