En oproportionerligt stor glädje

Rom 14:7–12 och Luk 15:1–10

Allsmäktige och barmhärtige Gud, din gåva är det att vi rätt kan tjäna dig. Låt inget hindra oss att nå det goda du har lovat.

Guds kärlek är oproportionerligt överflödande och rik. I himlen gläder man sig oproportionerligt mycket över det lilla som sker i rätt riktning i en människas liv. Ett litet steg, en liten omvändelse, ingenting kan orsaka mer glädje i himlen, än det.

I Gud finns en oproportionerlig stor och överflödande glädje när det gäller oss, att finna honom är att finna allt och mer därtill. Han finns alltid där för oss, som en fördold skatt. Det är vi som tappar bort honom, blandar ihop honom med annat, men han finns alltid där som det lilla, enkla, fördolda, i ödmjuk gestalt: och när vi finner honom då finner vi också livet och glädjen. "Lever vi, så lever vi för Herren, dör, så dör vi för Herren. Om vi lever eller dör hör vi Herren till!” Det är en ömsesidighet och en samklang i den överflödande glädjen där det himmelska och jordiska möts i Jesus Kristus. Guds glädje är det att finna oss och vår glädje är det att finna honom: kan det vara bättre?

Kristus är herden som "letar" efter det bort­tappade få­ret, det är människan som gått vilse. Det är viktigt att vi var och en identifierar oss med att vara det bortsprungna fåret, som av hela hjärtat ropar till honom: ”Sök rätt på din tjänare.”

Kristus är som kvinnan i liknelsen som "tän­der en lampa och sopar hela huset”. Det kan ibland också vara så att vi är som ett bort­tappat mynt, som inte kan ge ifrån sig något ljud, som inte kan be. Då behöver vi påminna oss om att det är Gud som ”verkar”, letar och söker, även om vi är stumma. Det var därför han sände sin Son och utgjuter sin Ande, för att söka rätt på sina älskade borttappade mynt.

Hindren för att bli funnen av honom finns inom oss själva, motståndet, högmodet, självföraktet, förtvivlan. Vi behöver varje dag öva oss i att släppa taget, tilllåta oss som så ofta gått vilse, att om och om igen bli funna. Vi behöver ge Gud vårt samtycke till att få älska oss, till att rädda och frälsa oss.

Vi kan inte frälsa oss själva men vi kan bli funna, räddas av den Andre. Och här gäller den stora tilliten, att tro på den som vill hela vårt liv, att förtrösta på honom, bekymmerslöst och utan ansträngning.

Det är inte vi som finner Gud, utan det är han som finner oss, vi som har gått vilse, som bortsprungna får. Vi ska inte ta ifrån Gud denna glädje som det är för honom, att få älska oss och finna det förlorade: ”Gläd är med mig, jag har hittat det som var förlorat”.