Apg 5:17–26 och Joh 3:16–21

Herre, må kärleken flamma upp på nytt, när vi i påsken firar hur människan fått sin första värdighet tillbaka och blivit krönt med hoppet om härlighet.

Ordet blev kött, inkarnationen är ljuset som kom in i världen, han kom till sitt eget, sin egen skapelse, till alla som sitter i mörkret, för att ingen längre skulle behöva leva ett liv i mörker. Men ”när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset”. Fördömelsen och hindren för frälsningen finns i mig själv, i tendensen att älska mörkret mer än ljuset, lögnen mer än sanningen, splittringen mer än enheten. Vi måste helt enkelt bli räddade från oss själva, omvändas från oss själva!

En av tillvarons stora gåtor är människans ambivalenta kärlek. Domen börjar när människan föredrar mörkret. Livet börjar när någon kommer till ljuset och fortsätter när hon förblir i ljuset. Att förbli i Kristus, i hans kärleks ljus, ta emot och leva i den helige Ande, att liksom jungfru Maria gå i den helige Andes skola. Det finns många anklagare och just därför behöver vi evangeliet: ”Gud sände inte sin Son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”, ”Den som tror på honom blir inte dömd”.

En viktig andlig övning är att se sammanhang och att få perspektiv så att vi inte förblindas av de många anklagarna och anklagelserna utan ser hur Gud reser upp ett ointagligt försvar för oss. Inte ens romarriket rår på det försvar som Gud reser för apostlarna. Jesus Kristus blir människa, lider, dör och uppstår för att sända oss Hjälparen, den helige Ande som vår försvarsadvokat, vår paraklet. Dessutom har vi från vår födelsestund en skyddsängel som går vid vår sida, ett skyddshelgon, en andlig moder i jungfru Maria som ber för oss och hjälper oss, den helige Josef, alla helgon och änglar. När vi ser vår egen brist på kärlek kommer seraferna oss till hjälp med sin glödande kärlek, när vår tro vacklar stödjer oss kyrkolärarna, när vi blir rädda hjälper oss martyrernas hopp och mod, och vi får i sanning dela all den tro, hopp och kärlek som helgonen förkroppsligar. Inte minst är kyrkans sakramentala liv ett försvar, en borg, en tillflykt i all vår nöd.

Så låt oss i dag lyfta blicken och se alla de mångfaldiga försvarsadvokater som står vid vår sida och försvarar oss mot alla åklagare utanför och inom oss själva.