”Gör plats för lite tid med Gud"

Hagg 2:1b–10 och Luk 9:18–22

Helige Gud, du som sammanfattat din lag i kärleken till dig och vår nästa, låt oss på denna väg nå fram till det eviga livet.

”En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom, frågade han dem”. När vi drar oss undan för att be och vara stilla, då blir vi tysta, vi slutar att prata och ställa frågor och istället är det Jesus som börjar ställa frågor till oss, om vårt liv och om hur vi ser på honom. S:t Anselm uppmanar oss till detta, i inledningen av sitt Proslogion: ”Gör plats för lite tid med Gud; och vila en stund i Honom. Gå in i den innersta kammaren i ditt sinne; stäng ute allt förutom Gud och sådant som kan hjälpa dig att finna Honom; stäng till dörren och sök Honom”. I bönen är det inte vi som ställer frågor till Gud utan han som kommer till oss med sina frågor. Det är att vända på våra vanliga perspektiv, att se till vad det är som behagar Gud, vad är det som gör honom glad, vad uppskattar han i mitt liv, vad är det han vill av mig?

Vi läser denna period i de första läsningarna om hur Guds hus, templet, byggs upp på nytt. Vi får vara med i detta verk då Guds hus byggs upp på nytt, i vår tid, kyrkan byggs av levande stenar som lyssnar till Guds röst och frågar efter hans vilja.

"Vem säger ni att jag är?" Jesus vill att vi säger till honom vem han är, att vi i liturgin, i vår bön och meditation lovsjunger hans namn, tillber honom som Herre, som Frälsaren, som Allhärskaren, som den gode Herden, som Livets bröd, som Guds Messias. Här ser vi hur viktig Kyrkans tradition och liturgi är. För det är i sådant som trosbekännelsen, de liturgiska bönerna,  tidebönerna och Mässan, som våra egna ord tystnar och Guds ord får tala till vårt inre och forma oss inifrån. Så återupprättas Guds avbild i oss, Guds tanke med oss, och vi förs tillbaka till vårt ursprung: Fadern som skapat oss, Sonen som återupprättat oss och den helige Ande som lever i oss och fyller oss med liv och varje dag förnyar Guds förbund med oss.

Kyrkan byggs upp genom liturgin, genom vår lovsång, genom att vår bön och vårt liv är i samklang med varandra, men också genom lidandet som Jesus talar om i dag. Han förbereder sina lärjungar på lidandet och på liknande sätt behöver vi öva upp en beredskap för lidande och död: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen”. Också detta är viktigt i vår gudsrelation, i vår relation till oss själva och till våra medmänniskor.