Nåden att få dö en salig död.

Gud, vår Fader, du gjorde den helige Johannes Döparen till Kristi förelöpare i såväl födelsen som döden. Låt oss kämpa för att tron bevaras ren och oavkortad med samma glöd som gjorde honom till en sanningens och rättvisans martyr.

Jer 1:17–19 och Mark 6:17–29

Johannes döparens stora högtid är hans födelsedag den 24 juni, men i dag firar vi minnet av hans martyrium. Han halshöggs på Herodes order och på Herodias begäran. Vi ber om nåden att få kämpa trons goda kamp med samma glöd som gjorde Johannes till en sanningens och rättvisans martyr, och om att vi själva ska få nåden att dö en salig död.

Få personer har personifierat öknen och askesen så radikalt som S:t Johannes Döparen. Han är ett besynnerligt ljus, som reflekterar det stora Ljuset. I honom förenas mystik och martyrium, tystnad och profetisk glöd, avskildhet och offentlighet, ödmjukhet och attraktion. Han drog sig undan världen, men världen kom till honom. Han är en magnet som både attraherar och repellerar. Han är profeten som görs till "en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur" mot sina fiender, som det står i första läsningen.

De som kämpar mot ondskans andemakter behöver samma styrka och fasthet som den helige Johannes Döparen. Dessa krafter anfaller inifrån, i form av reaktioner på det som möter utifrån, som: oro, irritation, vrede, avund, bedrövelse och uppgivenhet.

Han lär oss att vi behöver skydda vårt hjärta, vara som en borg, som inte släpper in de onda tankarna. Den som genomskådar tankarna och avvisar dem med vilja och bön upptäcker att Herren är med, att Herren alltid är starkare.

När vi bejakar de onda tankarna ockuperar de hjärtat, som när en stad intas. Det är detta vi ser hos Herodes och Herodias, som lovar vad som helst utan att tänka efter, och de ger direkt efter för de allra mest destruktiva krafterna.

Den kristna askesen i Johannes Döparens efterföljd är övningar då vi tränar förhållningssätt till tankar och känslor så att det blir något helt integrerat, som hjälper oss i våra lidanden och i mötet med döden. I vår kultur får vi lära oss vad vi ska göra för att leva lite längre men vi får inte lära oss hur vi ska leva våra liv och hur vi ska dö en god död. De andliga övningarna ger oss just en beredskap att leva, lida och dö, en beredskap vi ser att Johannes Döparen hade.

Han visar dessutom hur allt får styrka och skönhet i Kristi mysteriums ljus. Här i den heliga Eukaristin dras vi själva in i detta mysterium då våra egna lidanden förenas till en oupplöslig enhet med vår Herres och alla helgons lidanden, deras martyrium och död. Här får vi ta emot kraft mot det onda och den skönhet som ingen kan ta ifrån oss.