Ett evangelium om bikten

1 Sam 4:1–11 och Mark 1:40–45

Hör, o Herre, våra ödmjuka böner, och skona oss som bekänner vår synd, så att vi vinner din förlåtelse och kan glädjas på nytt åt friden från dig.

Den spetälske mannen föll ner på knä, på samma sätt som ”Mose och Aron … gick till uppenbarelsetältets ingång, där de föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem” (4 Mos 20:6). Detta visar hur vi ska närma oss Jesus, med våra kroppar och med våra ord, för han bad Jesus om hjälp med ärliga ord. På motsvarande sätt möter Jesus honom genom att röra vid hans kropp och uttala sitt mäktiga helande ord över honom. Med ord och kroppslig beröring för att uttrycka att han är Ordet som vart Kött. På motsvarande sätt kommer Ordet och materien samman i sakramentet, som bröd och Kristi ord i Eukaristin, en kontinuerlig fortsättning på inkarnationen.

”Jesus skickade bort honom med en sträng förmaning: ”Säg ingenting till någon, men gå och visa upp dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt”. Detta pekar, som S:t Bonaventura visar, på försoningens sakramentet, bikten.

Var tyst och ”gå och visa upp dig för prästen” är en direkt uppmaning till att gå till bikt, och att vara tyst med det du ska bekänna, säg det endast till prästen under bikten. Nu gäller det oss, som är spetälska på insidan, genom synder i tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Det är nödvändigt att vi ångrar våra synder och söker den sakramentala syndaförlåtelsen genom att ”gå och visa upp dig för prästen”. Denna evangelietext pekar alltså fram på det nya förbundets prästämbete och den nåd som endast prästen kan förmedla genom sakramentet, så att den biktande blir förklarad frisk.

Här behöver vi göra som Jesus säger: ”Gå”, ”Säg ingenting”, ”visa upp dig för prästen”, ”ge offret för din rening”. Så behöver vi komma till sakramentet med uppriktig ånger, med ödmjukhet, visa upp och bekänna vår synd, samt fullgöra den ålagda boten.

Jesus fortsätter att beröras av människans sjukdomar. Han som sätter allt i rörelse, som skapar och upprätthåller allt, kommer själv i rörelse i mötet med det han själv satt i rörelse. Det är en yttersta konsekvens av inkarnationen, Guds solidaritet med oss, människans nyskapelse som sker i sakramenten.