Nådens mellanläge

Dan 2:31–45 och Luk 21:5–11

Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig.

Vi ber om tillväxt i tillit, om att vi alltmer ska förtrösta på Gud.

Jesus säger att vi inte behöver förbereda oss när vi ifrågasätts eftersom han kommer att ge oss ord och visdom i precis rätt tid, han kommer att tala i och genom oss, ”så bekymra er inte!” Jesus talar om tider av förföljelser och lidanden av olika slag och i detta ser han en unik möjlighet: ”Då får ni tillfälle att vittna.”

Ändå kan det ofta kännas som att det vi säger missuppfattas,  särskilt när vi kristna försvarar oss. Många har erfarit att just när vi vittnar om Jesus så blir det förvanskat, förminskat och hånat. Därför är det så viktigt att se hur Jesus undervisar om detta i lidandets kontext. Det handlar inte om att retoriskt lyckas överbevisa sina motståndare utan om att vittna med sitt lidande, sitt blod, att offra hela sitt liv. Belsassar, i den första läsningen, står för den ytliga livsstilen, tomheten, den jordiska rikedomen och ytliga retorik som för Gud väger lättare än luft: ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt”. Hans rike faller. Det rike som består byggs på en helt annan grund: ”ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat. Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.”

Det är att förtrösta, att fortsätta att hoppas, att lita på att Gud leder mig genom många svårigheter, lidanden, motgångar, just när människor missförstår mig, hånar mig och förvanskar det jag håller för heligt och upphöjt. ”Jesus, jag förtröstar på dig”.

”Lägg bara på minnet att ni inte skall förbereda några försvarstal.” Jesu lärjungar ska alltså anstränga sig för att inte anstränga sig, det är en övning i att leva kontemplativt. Att anstränga sig för att inte anstränga sig, att vila på ett vaket sätt, en ständig uppmärksamhet på Guds närvaro. Detta som ibland kallas det passiva gudsmottagandet som innebär att vara aktiv och passiv på en och samma gång. Att vara receptiv, mottagande och samtidigt utgivande, att ge sig själv. Vi ger oss själva och tar emot, vi älskar och låter oss älskas. Det är nådens mellanläge, där Gud verkar helt och fullt och vi blir allt djupare aktiverade. Det största och högsta en människa aktivt kan göra är att passivt, i överlåtelse ta emot Gud i sitt liv, så att aktivitet och passivitet försonas och vi helt och fullt kan samarbeta med Gud och vinna evigt liv.