Inkarnationens mysterium i ett par sandaler

1 Joh 2:22–28, Joh 1:19–28

Himmelske Fader, du som upplyser och leder Kyrkan genom de heliga biskoparna Basilios och Gregorios lära och liv. Lär oss att ödmjukt söka sanningen och handla efter den i kärlek.

Vi firar de heliga biskoparna och kyrkolärarna Basilios den store och Gregorios av Nazianzos, vi ber om deras förbön så att vi söker sanningen och handlar efter den i kärlek.

Präster och leviter undrar i evangeliet vem Johannes Döparen var, men han sa nej till alla försök att bli definierad utifrån andras förväntningar. Fast de kände till hans föräldrar, liv och namn förstod de inte vem han var. Han låter inte människor definiera vem han är. Han lever nära Gud och det liv Gud gett honom, han bevarar enkelheten, kallelsen, och pekar på Kristus, det är det viktiga.

Johannes inser genom självkännedom vem han är, att han ”är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren”. S:t Bonaventura skriver att på samma sätt som det är passande att Guds Son är Ordet så är det passande att Ordets förelöpare är Rösten. För Rösten går före Ordet, rösten manifesterar Ordet, rösten försvinner men ordet förblir, rösten är oanvändbar utan Ordet.

Frågan till oss inför det nya året är samma fråga som Johannes Döparen fick: vem är du? Det viktiga detta nya år är att leva nära Gud och det liv han gett, att bevara enkelheten, kallelsen, att inte låta människors förväntningar bestämma vem du är. Du är inte det andra förväntar att du ska vara, eller den du tror att du är, du är endast den du är i Guds ögon. Öva dig därför i att ha din identitet i Kristus och att peka på honom med ditt liv.

”Mitt ibland er står en som ni inte känner.” För S:t Bonaventura är detta oerhört viktigt, eftersom Logos, Guds Son, är mittpunkten i hela tillvaron. Han är mitten i människans natur, i skapelsen, i Treenigheten. Detta innebär också att han är en medlande mittpunkt, en som står i mitten för att tjäna, för att förena himmel och jord, försona och hela det som är åtskiljt.

Det är också något mysteriöst över Johannes Döparens ord: ”Jag är inte värdig att knyta upp remmen på hans sandaler”. Allegoriskt, säger S:t Bonaventura, är sandalerna Kristi ödmjukhet. Den skodda foten är hans gudomlighet i mänsklig form. Remmen på hans sandaler är föreningen av de två naturerna. Att knyta upp remmen på sandalerna är då att förklara denna förenings mysterium. Johannes Döparen erkänner att han inte är värdig att göra detta, som om han ville säga att ingen är värdig att göra detta, så stort är inkarnationens mysterium.