Längtan efter något som aldrig är helt vårt eget

Allsmäktige Gud, låt oss, som nu har firat påsk, bevara påskens nåd i ett helgat liv.

Apg 28:16–20,30–31, Ps 11, Joh 21:20–25

Vi ber om den helige Andes hjälp att överge vår egenvilja och att enkelt och naturligt göra Guds vilja.

Det finns alltid ett ”om jag vill” hos Gud, som vi behöver ställa i relation till vår egenvilja. Jesu ord till S:t Petrus är ett andligt råd riktat till oss alla: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?” Och det är sant, att vad Gud än vill, just eftersom att Gud vill det, så är det per definition rätt och gott. Om Gud vill något, vad kan vi då invända? Vad jag själv vill, även om det verkar vara helt rimligt och rätt, behöver inte alltid vara sant och gott och i samklang med det Gud som vill med mitt liv.

Liksom för apostlarna Petrus och Paulus finns det mycket i våra liv som vi inte har makt över men som vilar i Guds hand, i hans försyn, i hans kärlek. Det kristna livet en daglig övning i att om och om igen ge vårt samtycke till Guds vilja, just när livet inte är som vi själva önskar att det skulle vara. Vi övar oss i att försonas med Guds vilja, rent och enkelt, vad som än händer med oss, med våra nära och kära och alla andra.

S:t Bonaventuras beskriver i sin stora franciskusbiografi, Legenda Maior, hur S:t Franciskus stegvis överger den vilja som den affektiva delen av själen är skapad för. Paradoxen, den punkt där motsatser sammanfaller, är människans längtan, eftersom hennes längtan efter Guds närvaro aldrig helt enkelt är hennes egen. Viljans självsamtycke, eller människans förmåga att vilja är ett tillstånd av att drivas helt och hållet av själens naturliga önskan efter det Goda. Och att önska det Goda, är en rörelse inom och slutligen över sig själv, en uppstigning av sinnet mot dess eget överskridande. I denna extas upphör övervägandena. Viljans självkontroll överges fullständigt för att naturligt dras till det Goda, objektet för själens mest intima längtan. Döden betyder här att släppa taget om att försöka styra egenviljan, och att istället lämna viljan åt Gud, och att låta den naturligt röras mot det goda. I S:t Franciskus ser vi sålunda en människa som har låtit sin vilja naturligt dras tillbaka till Gud, en person som dött bort från egenviljan, viljan att kontrollera och styra.

Därför ber vi att Fadern utgjuter sin Ande över oss, så att vår vilja och våra tankar renas, enas och förnyas i Kristus, så att vi blir Guds följsamma redskap, som i livets alla skiften kan säga: ”Gud, låt din vilja ske, inte min!”