Gåvan att trösta och ödmjukheten att kunna stå i bakgrunden

Herre, du fyllde aposteln Barnabas med helig Ande och tro och avskilde honom till att tjäna hedningarnas omvändelse. Låt evangeliet om Kristus, som han förkunnade med outtröttlig iver, bli hört och mottaget i tro och handling.

Apg 11:21b–26; 13:1–3 och Matt 10:7–13

Vi ber i dag om den heliga aposteln Barnabas förbön, om gåvan att trösta och ödmjukheten att kunna stå i bakgrunden. S:t Barnabas var jude, en levit från Cypern, ”en god man, fylld av helig ande och tro." Han reste till Tarsos sökte och upp Saul, tog hand om honom och de sänds ut på en missionsresa. Första gången vi möter Barnabas i Bibeln är när han sålde en åker och gav pengarna till apostlarna (Apg 4:31–37). Denna givmildhet flödar fram ur hans egen erfarenhet av att ha mött Guds absoluta generositet, som Jesus säger i dagens evangelium: ”ge som gåva vad ni har fått som gåva”. Vi kan vara givmilda utifrån att vi själva fått så mycket av Gud, vi har fått allt av honom.

Barnabas får sedan uppdraget att implementera apostlamötets beslut om att öppna kyrkans gemenskap för hedningarna. När det utbröt hungersnöd i Jerusalem deltog han i initiativet till den första kristna insamlingen, kollekten, åkte själv med Paulus och överlämnade gåvan. Han led martyrdöden på Cypern och det berättas att hans reliker gömdes undan av evangelisten Markus i en grotta, finns nu i Barnabasklostret i Famagusta, Cypern. Han tillskrivs Barnabasbrevet. Enligt Tertullianus skrev han Hebreerbrevet.

Namnet Barnabas betyder "tröstens son”, "den som ger uppmuntran." Barnabas uppmuntrade och ledde många till tro. Gåvan att uppmuntra är viktig, men de som har den gåvan hamnar ofta själva i bakgrunden, som Barnabas hamnade i Paulus skugga. Men vad hade Paulus varit utan Barnabas? Det var han som tog hand om, vägledde och öppnade dörrarna för Paulus, så att apostlarnas tvivel angående Paulus skingrades. I romarbrevet, hos den mogne Paulus, ser vi att han lyfter fram Barnabas gåvor som särskilda nådegåvor: ”Vi har oli­ka gåvor allt ef­ter den nåd vi har fått: … tröstens gåva hos den som tröstar och förma­nar, gåvan att fri­kos­tigt de­la med sig, att va­ra ni­tisk som le­da­re och att med glatt hjärta vi­sa barmhärtig­het” (Rom 12:6–8). Vi ber därför om hjälp att vara en Barnabas för varandra, om gåvan att kunna stå i bakgrunden, att trösta, att vara frikostiga, nitiska som ledare, att vara barmhärtiga: mot oss själva, i våra familjer, kommuniteter, i kyrkan och i världen.