DAGENS ORD

Fil 3:3–8a och Luk 15:1–10

Allsmäktige och barmhärtige Gud, din gåva är det att vi rätt kan tjäna dig. Låt inget hindra oss att nå det goda du har lovat.

Aposteln Paulus talar om omskärelsen som en inre attityd, att tjäna Gud med sitt hjärta, att ha sin stolthet i Kristus och inte i något yttre. Och det är just denna attityd som Paulus fått i sin judiska fostran. Det handlade inte bara om att följa lagen som något yttre, utan det handlade om hjärtats rörelse. Vi ser det inte minst i Bibelns längsta kapitel, Psaltaren 119. Det är en lång meditation över Ordet, en bön till Gud om hjälp att helhjärtat få följa Guds lag, längtan efter Guds kärlek, att ha sin rikedom i Guds Ord. Och när så den fromme ber de sista raderna i denna psalm (119:176), måste allt yttre kläs av, alla ansträngningar läggas ner och så kommer orden ur djupet av hjärat: ”Jag har gått vilse som ett bortsprunget får. Sök rätt på din tjänare.”

Utifrån detta förstår vi att dagens liknelse verkligen är judisk och att Kristus är herden som "letar" efter det bort­tappade få­ret, det är människan som gått vilse. Ja, han vill att vi, var och en identifierar oss med att vara det bortsprungna fåret. Och som ropar av hela hjärtat ill honom: ”Sök rätt på din tjänare.”

Kristus är som kvinnan i liknelsen som "tän­der en lampa och sopar hela huset”. Det kan ibland också vara så att vi är som ett bort­tappat mynt. Som inte kan ge ifrån sig något ljud, som inte kan be. Då  kan den verkliga bönen börja. Anden ”vädjar för oss med rop utan ord”. Det är Gud som ”verkar”, letar och söker. Det var därför han sände sin Son och utgjuter sin Ande, för att söka rätt på sina älskade borttappade mynt.

Hindren för att bli funnen av honom finns inom oss själva, motståndet, högmodet, självföraktet, förtvivlan. Vi behöver varje dag öva oss i att släppa taget, låta oss som så ofta gått vilsa bli funna, tillåta Gud att få älska oss, att rädda oss.

Vi kan inte frälsa oss själva men vi kan bli funna, räddas av någon utanför oss själva. Och här gäller den stora tilliten, att lita på att Gud är den som verkligen vill vårt allra bästa, att förtrösta på honom, bekymmerslöst och utan ansträngning.

Vi ska inte finna Gud, utan det är Gud som finner oss, vi som har gått vilse, som bortsprungna får. Ja, vi ska inte ta ifrån Gud denna glädje som det är för honom, att få älska och finna det förlorade: ”Gläd är med mig, jag har hittat det som var förlorat”.