Att omsluta jesusbarnet, genom vilken både du och allt annat blir omslutet

Gud, vår Fader, du visade fattigdomens väg för den heliga Klara. Låt på oss hennes förbön följa Kristus, fattiga i anden, och nå vårt mål, att se dig som du är. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.

Hes 2:8–3:4, Ps 119, Matt 18:1–5,10,12–14

Vi ber om S:ta Klaras förbön, om att vi idag ska få nåden att få förnyas i vårt himmelska barnaskap.

Barnet Jesus stod i centrum för S:ta Klara av Assisi (1194–1253). Hon såg barnet i många syner, det barn som stod mitt mellan predikanten och henne själv, och hörde rösten: “Jag är mitt ibland er”. Det handlade för henne om att vara nära barnet Jesus liksom jungfru Maria: ”Då omsluter du honom, genom vilken både du och allt annat blir omslutet” (3:e brevet till S:ta Agnes av Prag, s. 124–125). Endast en troende själ kan bära honom, och det vittnar om vår enastående unika värdighet, eftersom ingenting annat i skapelsen kan rymma Skaparen. Allt handlar för S:ta Klara om att fästa hela sitt hjärta vid Kristus, han som är ”utstrålningen av den eviga härligheten och glansen av det eviga ljuset och en spegel utan fläck. Titta varje dag i denna spegel och spegla ständigt ditt ansikte i den. Se uppmärksamt på början av denna spegel, nämligen fattigdomen hos honom som lades i en krubba och lindades i små dukar. O beundransvärda ödmjukhet, och förunderliga fattigdom. Änglarnas Konung, himlens och jorden Herre läggs i en krubba” (s. 130-132 i ”Klaras skrifter”, 4:e brevet till S:ta Agnes av Prag).

Vi är Guds älskade barn, Faderns barn, den allra viktigaste relationen, hela tillvarons grundrelation. “Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket”. Det största en människa kan vara är Faderns barn. Jesus talar om barnet som en modell eller ett mönster för den upprättade fria människan. På ett naturligt plan är allt skapat Faderns barn, alla ting är vår syster och vår broder, som S:t Franciskus av Assisi säger. Men Gud vill komma oss ännu närmare och leva det liv som pulserar mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. På nådens plan blir vi söner till Fadern, i Sonen, genom den helige Ande. Förverkligat genom inkarnationen, påskmysteriet och Kyrkans liv.

När vi ser på S:ta Klaras liv verkar det vara långt borta från allt som kan förknippas med ett barn, det är blodigt vuxet allvar, den strängaste askes man kan tänka sig, lydnad och en hänsynslös fattigdom. Men det är just i S:ta Klaras kompromisslösa efterföljelse som barnaskapets kraft uppenbaras. För ingenting kan jämföras med detta, att vara Faderns barn, söner i Sonen, och detta inser S:ta Klara tydligt. Hon är den första kvinnan som skriver en egen klosterregel utifrån att också kvinnor kunde följa S:t Franciskus. Systrarna liksom bröderna skulle leva i evangeliets fullkomlighet, i personlig och gemensam egendomslöshet. Klara levde helt enligt Franciskus ideal, och blev så en tillflykt även för många bröder som kände sig vilsna i sin egen ordens utveckling.