Vi ber med Per Mases: ”Herre, fyll mitt hjärta med din kärlek. Amen.”

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” (1 Kor 13).

Vi läser i Johannesevangeliets 20:e kapitel att Maria från Magdala tidigt på påskdagsmorgonen kom ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon förstod inte vad som hade hänt, inte heller Petrus och den andre lärjungen, som Jesus älskade. De förstod inte med sina förnuft utan det var mer ett kärlekens vetande, en erfarenhet av kärlek.

Detta kärlekens vetande är avgörande för kyrkan. Det är själva attraktionskraften i Kyrkan, det som har att göra med vår tillbedjan, vår hängivenhet, vår iver att följa Jesus, vara nära och älska honom. Innan lärjungarna förstod att Jesus var uppstånden visade de honom sin kärlek. Det är denna kärlek som håller ihop hela Jesu liv, hans människosblivande, lidande, död, begravning, uppståndelse. Det som Maria från Magdala, Petrus och Johannes gör i kärlek sker i dialog med Jesu kärlek. Det är denna dialogiska kärlek som reser de döda från graven, skingrar mörkret i världen, som för oss människor från en värld till en annan, som försonar allt och ger oss förlorade livet tillbaka, ger oss glädjen, hoppet och vi som förlorat Anden får Anden åter.

Jesu uppståndelse är löftet och garantin för vad Fadern vill och kommer att göra med oss och alla våra lidanden. Det är Gud som säger till hela mänskligheten: ”ge inte upp hoppet, förlora inte modet, låt inte missmod och förtvivlan få greppet om dig”. Uppståndelsen är det absoluta verkliga hoppet i allt mänskligt liv. Uppståndelsen är en injektion av odödlighet och hopp som hjälper oss hantera meningslösheten, när vi riskerar att bli cyniska, bittra, trötta på livet. Uppståndelsen leder oss vidare, genom mörkret, det svåra, det onda, lidandet och döden in mot ljuset. Våra smärtor och lidanden blir utgångspunkten för alla våra förhoppningar.

Genom Kristi uppståndelse får människan tillbaka sin förlorade härlighet, sin skönhet. Död, sår, och sjukdomar förvandlas i hans sår. Jesu sår visar att han inte har lämnat oss, han har inte lämnat det mänskliga. Och det mänskliga har i honom fått del av gudomligt liv, att vi inte är begränsade till denna värld, skapade för något ofattbart gott, något förunderligt skönt som rör hela skapelsens försoning och enhet, himlen. Kärleken är den kraft som går genom stängda dörrar, överskrider allt, förmår allt och har med själva livet att göra och dödens besegrare.

Allt i den kristna tron handlar om denna oövervinneliga kärlek och det är detta Påsken handlar om. Att vi blivit frälsta genom den kärlek som lider, dör och uppstår, Gud kallar i och genom Kristi uppståndelse från de döda ”den nya jorden” till existens.

Uppståndelsen är vad Gud är i sig själv, uppståndelse och liv i Guds kärleks rörelse.

Gud är livet i sig själv och gemenskapen med honom, är det eviga livet, som han erbjuder. Att tillhöra honom, att bli kallad av honom, är att bli rotad i ett liv som aldrig kan förstöras, ett oförstörbart liv.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:25-26).

Att lida och dö med Kristus betyder samtidigt en delaktighet i hoppet om uppståndelsen. Gemenskapen med Gud, platsen för det oförstörbara livet, är att vara en del av Kristi kropp. Uppståndelsetron är gemenskapen med Kristus, han som ”är uppståndelsen och livet”, och den som tror på honom ”skall leva om han än dör” (Joh 11:25).

Det är kärleken som uppväcker Jesus från de döda och kärleken är den enda kraft som kan åstadkomma gemenskap med honom är denna kärlek, som lider och dör.

Genom Kristus träder vi in i det totala livets område, det oförstörbara livets miljö. Att bli en del av Kyrkan, Kristi kropp, är detsamma som att redan äga det nya livet, som aldrig ska dö. Samtidigt är detta nya liv en väg att vandra, en process i vilket allt ska förvandlas, till något slutgiltigt helt i framtiden - för människan, historien, hela skapelsen.

Gud är odödlighet i kärlek, relation och vänskap mellan Fadern, Sonen och den helige Ande, inte som en avskild odödlighet utan som en relationel odödlighet, eftersom Gud i sig själv är kärlek. Så man kan säga att relation skapar odödlighet, öppenhet. Fadern träder tillbaka i sin relation till Sonen, han blir tom för att skapa utrymme för Sonen att bli allt det Fadern själv är. Sonen blir till genom Fadern som av kärlek träder tillbaka, skapar utrymme för den som är helt jämlik honom själv.

I den kristna tron är denna relationella aspekt grundläggande och avgörande. Det eviga livet isolerar inte en person utan leder honom bort från sin isolering in i sann förening, gemenskap, med sina bröder och systrar och hela den skapade värld.

Det handlar om odödlighet som en direkt konsekvens av att vara förbunden med honom som ”Är” och som ger liv.

Ur detta föds en vilja att dö med Kristus, en livshållning som gör att aposteln Paulus inte bara saknar rädsla för döden, han till och med längtar efter att få dö. ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här” (Fil 1:21-24).

Att dö betyder att dö med Kristus i hans kärleks död är att komma hem. Vilket är det mest åtråvärda, redan nu, så snabbt som möjligt. Det finns ingen vilja att skjuta upp denna hemkomst, utan snarare tvärtom; en sorts dödslängtan, utifrån ett nytt sätt att se på döden. En död i Kristus som involverar själva livet, det fulla livet. Allt är avhängigt av Kristi verklighet och relationen med honom. Livet i denna världen är ”Kristus”, men döden är en vinning, en förvandling av allt förgängligt, döden är att vara med Kristus. Utifrån denna insikt föds en inre frihet, en orädd öppenhet inför döden. En frånvaro av klagande över döden, och istället en glädjefylld beredskap inför att fortsätta tjäna Gud och det som komma skall. Och allt är kärlekens fel, kärleken i Gud och i oss.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” (1 Kor 13).

Så gäller det att växa i kärlek, eller att dö i kärlek, att helt bli uppslukad av kärleken som Mechthild av Magdeburg (1207–1282) diktar: ”Jag dör gärna av kärlek, om det ändå kunde ske, för den som jag älskar har jag sett med mina klara ögon, där inne i min själ”.

Hon erfar att hon själv omsluter Gud och själv blir omsluten. Hon längtar efter Gud lika mycket som Gud längtar efter henne.

Mechthilds är indragen i en ömsesidig dialog med Gud och Gud med henne:

”Du är solen i alla ögon” och Gud svarar ”Du är ett ljus för mina ögon.”

Så kan vi denna Påsk lära oss av Mechthild att vara närmare Jesus, mer radikalt och mer intimt vara i Jesus med hela vår person och hela vårt liv och upptäcka att vi är så intimt älskade av Gud, som Metchild erfar att Jesus säger till henne:

”Du är min huvudkudde, min mest älskade bädd,min mest förborgade vila, mitt djupaste begär, min högsta ära!Du är en lust för min gudomlighet, en tröst för min människonatur, en bäck för min hetta!”

Kärleken är den starkaste kraften i tillvaron, en Guds gåva som uppväcker Jesus från de döda, kärleken förenar oss med Gud och med varandra, kärleken går genom stängda dörrar, överskrider allt, förmår allt, leder oss genom döden in i Gud själv.

"Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven.

Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga.

Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den.

Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?" (HV 8:6-7).

Vi ber med Per Mases:

”Herre, fyll mitt hjärta med din kärlek. Amen.”