Det kristna presens-livet

Allsmäktige Gud, fyll oss med helig glädje och låt oss leva i tacksamhet och kärlek, ty Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.

Apg 1:1–11, Ef 1:17–23, Matt 28:16–20

S:t Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. Fyrtio dagar efter Kristi uppståndelse firar vi att Sonen gått före oss och berett plats för oss på Faderns högra sida, i himlen.

Allt vad Fadern har är Sonens. Sonen är av evighet av samma väsen som Fadern och allsmäktig, men genom Sonens nedstigande i denna vår sargade värld och hans uppstigande till himlen, har Fadern gett Sonen makt att frälsa hela tillvaron. ”Åt mig har getts all makt att frälsa allt i himlen och på jorden.”

Sonen har insatts som Herre på Faderns högra sida och sänder så sin Ande till Kyrkan, så att frälsningen fortsätter i Kyrkans sakramentala liv. Frälsningen i Kristus, genom dopet och tron, fortsätter och konfirmationens smörjelse och handpåläggning bemyndigas de döpta att gå ut i världen i Jesu Kristi namn. ”Ni skall gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar.” ”ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig … ända till jordens yttersta gräns”.

Vi står här inför något som redan är klart: att Sonen har all makt. Det finns också en framtid, futurum: vi skall gå ut, med en befallning om att döpa och lära ut tron! Sist men inte minst, finns det kristna presens-livet: ”Jag ÄR med er”. Guds absoluta närvaro i ett oändligt utsträckt presens, ”alla dagar till tidens slut”, ett ”nu” utan ett slut. Jesus undervisar om att denna värld, som materia och tid, som är fylld med livets bekymmer, oro, prövningar, är genomlyst och frälst, på varje plats och i varje tid: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”

För Gud är frälsningen något som överskriver tid och rum medan det för oss alltid är en omvändelse. Vi uttrycker det i Trosbekännelsens ”Jag tror”. Tron hör hemma i omvändelsen, i ett nytt sätt att vara, när jag i förtröstan på det som jag inte kan se vänder mig bort från det synliga, ”jag överlämnar mig själv i dina händer, jag samtycker med din vilja”. Tron är en tillvarons vändpunkt, något högst personligt då det är min existens, i tid och rum, som måste vända om och förvandlas, men det sker tillsammans, i Kyrkan, då vi på samma väg som Sonen steg ner till oss, både stiger upp till honom och stiger ner i vår konkreta mänskliga värld genom den helige Ande. Omvändelsen är att liksom i en dans följa med i Guds heliggörande rörelse: att stiga upp till platsen på Faderns högra sida, och stiga ner till vår konkreta verklighet, i tid och rum, på kärlekens väg.