En kosmisk harmonisk sång stiger upp ur lidandet

Herre, vår Gud, du låter oss fira ett stort och underbart mysterium: det nya förbundets eviga offer, den måltid Kristus instiftade kvällen före sitt lidande, den gåva som förenar kyrkan i kärlekens gemenskap. Låt oss ur detta sakrament få liv och kraft, så att vi fullkomnas i kärleken.

2 Mos 12:1–8, 11–14, 1 Kor 11:23–26 och Joh 13:1–15

I det vi firar i Skärtorsdagens Mässa föregriper Jesus allt det som ska komma, innan han dör på korset, innan han uppstår och förhärligas. Redan denna kväll äter och dricker apostlarna Kristi sanna kropp och det nya förbundets blod. Samtidigt är allt det som varit i historien infogat här, tiden dras samman i Kristus, Kristi eviga mysterium blir närvarande som en mittpunkt i historien, tid och rum omfamnas av den eviga kärleken.

Denna heliga natt inleder Jesus sitt påskfirande som en fullbordan av Guds folks befrielse från slaveriet i Egypten. Han kom från Fadern, steg ner från himlen för vår skull, och återvände hem till Fadern genom sitt exodus, lidandet, korset, döden och uppståndelsen.

Detta manifesteras i den himmelska liturgi som pågår dag och natt, där Kristus frambär sig själv, som överstepräst och offerlamm i en och samma person, som det eviga offret, inför Fadern. När vi firar den heliga Eukaristin deltar vi i detta och träder in i Kristi mysterium. Vi blir delaktiga i det som hjälper oss att leva och att dö, i detta att Jesus Kristus dör och uppstår för att vi ”till sist ska lösas ur förgängelsens vånda och helt och fullt bli en ny skapelse och i glädje stämma in i den tacksägelse som Kristus sjunger inför Fadern”. Han är den himmelske översteprästen, liturgen och försångaren som efter sitt människoblivande, lidande, sin död och uppståndelse, sjunger ut den högsta harmonin inför Fadern (Bonaventura i Collationes Hexaemeron XIV-25). Det är en kosmisk harmonisk sång som stiger upp ur lidandet.

Han är vår evige Överstepräst, Försångare och Liturg men också den som betjänar oss. Genom den helige Ande rör Kristus vid oss i sakramenten, lika konkret, personligt och kärleksfullt tjänande som när han tvättade sina lärjungars fötter. När Jesus tvättar sina lärjungars fötter och betjänar dem, visar han vem han är i varje Eukaristi: den som betjänar oss, den som ger sig själv, av längtar efter oss. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter för att vi som fattiga tiggare ska hungra och törsta efter hans kärlek.

Ingen tar livet från honom, utan han ger det av fri vilja, för att öppna Paradisets stängda port för den fallna människan. För att föra oss tillbaka till Fadern, ge oss Anden tillbaka och för att vi ska stämma in i den lovsång som han sjunger inför Fadern. Fadern dukar sitt bord för att ge oss Kristi kärlek och Ande, frukten av Sonens lidande, till den som längtar, hungrar och törstar efter kärlekens föda och dryck.

Vi går så ut i natten med en ny kraft, vilken gör att vi inte sörjer döden som om vi inte hade något hopp. Vi anförtror åt Gud våra döda och ser med förtröstan och lugn fram mot vår egen död i tron på Jesu seger. Vi bär tillsammans ett hopp som gör att vi, vid varje grav, kan se fram mot uppståndelsens morgon.