”Sök Herren medan han låter sig finnas"

Helige Gud, du som sammanfattat din lag i kärleken till dig och vår nästa, låt oss på denna väg nå fram till det eviga livet.

Jes 55:6–9, Fil 1:20c–24, 27a, Matt 20:1–16

Vi ber om Guds hjälp att svara när han kallar.

Jesus berättar en liknelse om hur Gud kallar människor vid olika tider i historien och olika tider i en människas liv. Till syvende och sist kallar Gud alla människor till sig, eftersom han är alltings ursprung och mål. Gud kallar människan under hennes olika livsfaser. Vi kallas redan i moderlivet och under vår barndom. Barn är på ett särskilt sätt kallade av Gud, och då behöver de föräldrarnas och omgivningens hjälp för att lära sig lyssna på Guds röst (kom ihåg Samuel).

Sedan kommer Guds kallelse vid tredje timmen vilket innebär att han också kallar på oss när vi är i tonåren, ungdomstiden. Det står i Predikaren: ”Tänk på din skapare i din ungdom” (Pred 12:1). Men dagens liknelse visar att det är Gud som tänker på oss i vår ungdom, innan vi började tänka på honom. Alla ungdomar finns i Guds tanke, och han kallar på dem, kanske särskilt i vår nutid, då många unga människor söker sig till kyrkan. Men Gud fortsätter att kalla på oss under hela livet, och att bli äldre är också en särskild nådatid. Gud kallar på oss vid ”sjätte timmen och vid nionde … Vid elfte timmen gick han ut igen.”

När vi blir äldre avtar vår kroppsliga kraft medan det finns en oändlig potential för vårt inre andliga liv att växa. Det är som aposteln Paulus skriver: ”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag” (2 Kor 4:16). Men det är ingenting automatiskt utan vi behöver då ägna mer tid åt vårt inre andliga liv. Ju längre livet går desto viktigare är det att svara på Guds kallelse, då gäller verkligen orden från den första läsningen: ”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära”.

Att svara ja på Guds kallelse utmanar vår självbild, eftersom det innebär att vi måste arbeta med oss själva, våra förväntningar, att inte jämföra oss med andra. Det är att i sina egna ögon bli intet och låta Kristus bli allt: ”för mig är livet Kristus och döden en vinning.” Det viktigaste är då inte att anstränga sig, analysera, observera, utan att älska och förundras! Att i vår längtan sträcka oss bortom det som vi redan vet för att ta emot det som inte bara är ett resultat av vårt eget arbete, det som är nåd och åter nåd.