En tro som förenar alla människor

2 Mack 7:1,20,31, Ps 17, Luk 19:11–28

Fader, du alla goda gåvors givare, som låter vår glädje bli fullkomlig om vi tjänar endast dig, låt det vara vår högsta lycka att älska och tillbe dig.

Vi tackar i dag Gud för allt han ger oss och ber om att vår tro ska växa och fortsätta att utvecklas.

Dagens liknelse kan förstås som att alla människor har fått ett pund tro. Sedan kan vi förvalta denna tro på olika sätt, låta den utvecklas och göra den samstämmig med Kyrkans tro, eller så kan den stanna kvar i en outvecklad tro.

Ofta har tron setts som något exklusivt, en mur som skiljer oss från världen, från andra människor, men vi kan tvärtom förstå att tron är det som förenar alla människor. Människan kan helt enkelt inte låta bli att tro, det finns en sorts primitiv tro på världen som varje människa äger och som vi har gemensamt, då vi tror på denna värld, att den finns, att vi tror på oss själva och våra medmänniskor. På detta sätt kan vi se tron som en process, en allmän tro på världen som kan leda fram till en teologisk bekännande tro. Tron hos alla människor på världen och varandra är en tro på att de är snarare än att de inte är och hjälper människor att anförtro sig åt världen snarare än att misstro den. Denna tro tjänar som en grund för gemensam tro på vilken den sanna kristna tron blir upprest. Utifrån detta synsätt finns det ingen tro på Gud oberoende av en tro på världen. Det handlar inte om samma slags tro men det är olika trosaspekter som förutsätter varandra. Både i romarriket och i vårt eget lands historia ser vi därför att hedendomen alltid föregår och är en förutsättning för den kristna tron.

Dagens liknelse kan också ses som en naturlig och andlig princip: ju mer vi tar emot desto mer måste vi ge tillbaka. Vi kan se detta i naturen, bland djuren som är så mycket bättre än människan på att ge tillbaka till sina välgörare vad de tagit emot. Marken tar emot regn eller snö och sol från himlen och som tack så börjar den frambringa alla möjliga blommor och växter för att tacka. Men människan måste förlora vad hon ägde för att inse värdet av det hon ägde. Människan kan känna förlusten av något mer än ägandet av det. Därför bör vi öva oss i att alltid tacka, att aldrig gå till sömns utan att först ha mediterat över allt vi fått under dagen, och låta våra liv vara som älven som strömmar tillbaka ner i havet, Gud själv, av ren tacksamhet. Att tacka är att ge tillbaka allt till Gud som gett oss allt, och samtidigt öppnar vi oss för att kunna ta emot ännu mer.