Hur förbereder jag mig för himlen?

Am 6:1a, 4–7, 1 Tim 6:11–16 och Luk 16:19–31

Helige Gud, din skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på din allmakt. Benåda oss i din oändliga barmhärtighet, och låt oss ständigt sträva mot det goda du berett åt oss i himlen.

Denna liknelse visar att detta med himlen gäller det verkliga livet. Att möta de verkliga människornas behov med kärlek är att röra vid Gud, en förberedelse för himlen.

Ändå talar aposteln Paulus om Gud som ”alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas”. Om detta samtalar S:t Anselm med Gud: ”O högsta och ouppnåliga ljus! O hela och saliga sanning, hur långt bort är du inte från mig, som är dig så när! Hur långt fjärmad är du inte från min syn, trots att jag är så nära din! Överallt är du helt närvarande, och jag ser dig inte. I dig rör jag mig, och i dig har jag varelse; och jag kan inte nå dig. Du är i mig och omkring mig, och jag förnimmer dig inte” (Proslogion 16).

Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas och samtidigt är han helt närvarande överallt, han är både i och omkring sin skapelse, i honom finns vi till, vi har vårt varande i honom, och ändå är han så annorlunda att vi bländas av hans ljus. Vi kan inte nå honom om han inte gör sig nåbar, om inte han böjer sig ned till oss, eller upphöjer oss till honom. Evangeliet är att Gud både verkligen böjer sig ned till oss och lyfter oss upp.

Gud böjer sig ned till oss i sin skapelse och gör sig känd för oss genom det vi kan erfara med våra yttre sinnen, så att vi kan se spår av Gud och att allt som existerar återspeglar Gud.

Gud gör sig också känd genom oss själva, genom att våra förmågor är avbilder av Gud. Så vår oförmåga att se honom beror inte på att han är frånvarande utan på att vi är frånvarande från honom, att vi är distraherade av bekymmer och inkrökta i oss själva. I detta är vi maktlösa och ligger liksom nedslagna till marken. Därför böjer sig Gud ned till oss genom sitt människoblivande och reser oss upp. Återinträdandet till Paradiset sker genom den helige Andes ingjutande av tro, hopp och kärlek. Genom tron på Kristus så återfår vi vår andliga syn och hörsel, genom hoppet återfår vi vårt andliga luktsinne, genom kärleken återfår vi vår smak och känsel.

Så, även om Gud för alltid bor i ett ljus som ingen kan nalkas, så kan vi erfara honom genom den mångfald av gåvor han ger av sig själv, och ytterst är det genom tro, hopp och kärlek. Genom att använda dessa gåvor, genom att komma med tro, hopp och kärlek till konkreta människor förbereder vi oss för himlen och rör vid Gud själv: för ”även om vi inte kan veta något om Gud kan vi älska honom. Genom kärlek kan man röra vid och omfamna honom, men aldrig genom tanken” (författaren till ”Icke-vetandets moln”).