Gud, människor och hundar

1 Kung 11:4–13, Ps 106, Mark 7:24–30

Herre, håll din hand över ditt eget folk, och var för oss det stöd som aldrig sviker, ty vi har satt vårt hopp till din kärlek och din himmelska nåd.

Vi kan i dag iaktta olika rörelser. Första läsningen är en tragisk påminnelse om Salomos avfall från Gud, hur en människas hängivenhet för Gud kan försvinna och hur man med åren kan låta sig ledas vilse. Det är människans rörelse bort från Gud ut mot det hedniska.

Evangeliet i dag är mer en påminnelse om Guds hängivenhet och hur Gud alltid ger det människan behöver. Det är Guds rörelse till människan, där det hedniska dras in i Guds eget liv och får del av Guds bröd. Jesus är Livets bröd,  det bröd som människan ytterst och djupast hungrar efter. Jesus hade gjort ett stort messianskt tecken, mättat fem tusen med bröd. ”Alla åt och blev mätta.”

Lärjungarna hade del i detta men Jesus befaller dem att ge sig i väg och lämna den entusiastiska folkmängden. De är ute på sjön, det är natt, Jesus är inte med dem. När han går förbi dem känner de inte igen honom, de blir de förskräckta. Och så står det: ”De hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade.”

Sedan botade han de sjuka i Gennesaret: ”Alla som rörde vid honom blev botade.” I dag möter vi en syrisk-fenikisk kvinnas tro. Den person som är Livets Bröd har nått utanför landets gränser ända till Tyros. Denna kvinnas tro och ödmjukhet tvingar Jesus till att ge bröd åt de små hundarna. Hund var ett ord som ofta användes om hedningar. Den hedniska kvinnan tog fasta på Jesu ord och var beredd att bli betraktad som en hund bara hon kunde få Guds välsignelse och frälsning. Här finns även en öppning för att se hur våra husdjur inräknas i det himmelska livet, något som den salige Duns Scotus försvarar.

Här ser vi Guds rörelse till människan, där det hedniska dras in i Guds eget liv och får del av Guds bröd.

Så låt oss som denna kvinna låta allt dras in i Guds eget liv, då vi liksom hon, kastar oss ner för Jesu fötter, och uttrycker den villkorslösa öppenheten för Jesus: ”Herre, tag hand om mitt liv, du är den ende som kan hjälpa mig”. Med våra kroppar uttrycker vi i liturgin vår överlåtelse, vi överlämnar allt i Guds händer. Vi övar oss i denna kvinnas tillit till Guds nåd, trots alla bekymmer inser vi att endast några smulor kan förvandla och hjälpa, i en smula av Guds nåd finns allt!