Tomhet som ett andligt uppvaknande

Gud, du som har helat oss i dopet, hjälp oss till vår fulla frihet, så att påskens glädje här på jorden mynnar ut i den himmelska.

Apg 2:36–41 och Joh 20:11–18

I påskfirandet har vi sett den uppståndne, vi har upptäckt honom, rört vid honom, hört hans röst i djupet av vårt hjärta och smakat hans omisskännliga glädje.

Vår tomma sekulära konsumistiska digitala individualistiska kultur kan i sig själv vara den bästa utgångspunkten för andligt uppvaknande. En kultur som vår kan vara som den tomma graven som fylls med evangeliet om odödligheten.

Det är tisdag i Påskoktaven och Maria från Magdala står och gråter vid den tomma graven: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” En tom grav är det stora tecknet på uppståndelsen. Vi ser här att tomheten har en plats i vår tro och även att den som känner tomhet finner stöd, ja tomheten har en mening. Vi behöver själva bli som den tomma graven, låta Gud få tömma oss på allt som vi är uppfyllda av så att vi kan öppna oss för att ta emot allt som vi är tomma på. Just så ber S:t Augustinus: ”Herre, töm mig på allt jag är full av och fyll mig med allt jag är tom på.”

I dag lider många av tomhet i sina liv. Och denna tomhet är ett viktigt första steg till tro. Tomhet är den bästa tänkbara förberedelsen för att ta emot den fulla verklighet som Jesus har öppnat för oss genom sin uppståndelse.

Tomheten är som en öken där vi renas på det som binder oss, så att vi med stor generositet kan bjuda in vår själs käraste vän.

Liksom den tomma graven fylls med förundran och bävande glädje i evangelierna så behöver vi fylla vår tomhet med påskens evangelium, ta emot evangeliet på nytt, låta Maria från Magdala få berätta om det hon sett och hört: ”Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne”.

Ciara Lubich, som grundade focolarerörelsen skriver: ”Den uppståndne måste alltid vara närvarande och levande i oss, världen förväntar sig inte bara människor som tror och som älskar lite grand, utan äkta vittnen som sanningsenligt kan säga som Maria Magdalena sade till apostlarna efter att ha mött Honom vid graven - de ord som vi känner till, men som alltid är nya: ”Vi har sett honom!”. Ja, vi har upptäckt honom i ljuset som han upplyst oss med. Vi har rört vid honom i den frid han ingjutit i oss. Vi har hört hans röst i djupet av vårt hjärta. Vi har smakat hans omisskännliga glädje”.