”Det finns inget helgon utan ett förflutet och ingen syndare utan en framtid”

Apg 13:14, 43–52, Upp 7:9, 13–17, Joh 10:27–30

Allsmäktige, evige Gud, du som genom jordisk nöd leder oss till himmelsk glädje och gemenskap, låt hela kyrkan nå det mål till vilket hennes Herre och Herde har gått före.

”Mina får lyssnar till min röst”. Fåren hör Jesu röst genom att tro på honom, de följer honom genom att imitera honom och han beskyddar dem genom att belöna dem som den Gode Herde han är. Men erfar vi inte att det är precis tvärtom, att vi inte hör herdens röst, att vi är frånvarande och inte urskiljer hans röst i det öronbedövande brus som lamslår vår värld? Ändå Jesus säger utan att tveka: ”jag känner dem, och de följer mig”. Här ser vi tydligt att det är Sonen som tror på oss, att han är den trofaste Guden som håller förbundet med sitt folk. Hela vårt trosliv är beroende av honom, att vi förblir i honom: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett.”

Om vi vill vandra denna väg är Jesus vägen, och vill vi inte bli bedragna är han sanningen, och han är livet som vi alla söker, den som torkar dödens tårar.

”Den gode herden är uppstånden, han som gav sitt liv för sina får och gick i döden för sin hjord. Halleluja”. Vägen han visar leder rakt igenom och bortom döden: bara någon som kan göra detta är en sann lärare i livet, en sann filosof. Den gode herden är den som känner vägen som går genom dödens dal, en som vandrar med oss även på den slutliga ensamhetens väg, dit ingen kan följa och leda oss igenom. Han har själv gått denna väg, stigit ner till dödsriket, han har besegrat döden och han har återvänt för att följa med oss nu och ge oss vissheten om att vi tillsammans med honom hittar en väg rakt igenom döden, dödsriket, ensamheten och övergivenheten, därför fruktar jag ingenting ont, hans käpp och stav de tröstar mig.

S:t Augustinus skriver: ”Det finns inget helgon utan ett förflutet och ingen syndare utan en framtid”. För ingen ska misströsta om Guds barmhärtighet. Vi ber att vår påve Leo XIV ska få nåden att fortsätta öppna Guds barmhärtighets famn för alla människor. Den gode Herden tar hand om sina får, söker efter de borttappade, förlåter syndarna, botar de sjuka, och här i Eukaristin låter han oss smaka frukterna av sin död och uppståndelse, så att vi var och en, hans får, får vad vi behöver.