Guds trefaldiga kärlek

Apg 14:19–28 och Joh 14:27–31a

Gud, vår Fader, du som låter vårt eviga liv ta sin början i Kristi uppståndelse från de döda, ge oss en tro och ett hopp som aldrig tvivlar på att du håller vad du själv har lovat genom honom, Jesus Kristus, vår Herre.

Sonen pekar alltid på Fadern eftersom Fadern är ursprunget: ”Fadern är större än jag”. S:t Augustinus skriver att allt som sägs om Sonen som pekar på hans jämlikhet med Fadern anger hans gudomlighet, och att allt som pekar på hans ojämlikhet anger hans mänsklighet. Så som Sonen är Gud är han större än sig själv, så som han är människa. ”Om ni älskade mig, skulle ni sannerligen glädjas, ty jag går till Fadern.” Ty den mänskliga naturen är värd att lyckönskas, i det att den av det enfödde Ordet har blivit så upptagen att den är odödlig i himlen, och, jordisk till sin natur, att den är så sublimerad och upphöjd att den, som oförgängligt stoft, kan ta sin plats på Faderns högra sida” (Tractate 78.3).

Det finns en intimitet mellan Fadern och Sonen: ”världen måste få veta att jag älskar Fadern”. I S:t Augustinus tradition har reflektionen om Guds trefaldiga kärlek utvecklats. Vår nye påve, Leo XIV, är augustinmunk, en son till S:t Augustinus. År 1108 etablerade William av Champeaux, Peter Abelards lärare, klosterkyrkan S:t Victor. Detta kloster som lockade lärda män som alla följde S:t Augustinus regel, i ett kommunitetsliv med starka liturgiska element. Dessa augustinermunkarna vid S:t Victor betonade att Faderns kärlek kräver någon form av pluralitet, en oförgänglig som är älskad av den älskade, men den fullkomliga kärleken måste också involvera en tredje person, när de två förenas i en kärlek till den tredje. Den fullkomliga kärleken kan aldrig vara ensam och inte heller bara mellan två personer, så måste Faderns och Sonens kärlek också förenas i den helige Ande. Den älskande, den älskade och den medälskade.

Kärleken är på detta sätt en trefaldig en övning i att själv vara den som älskar, men också den som tar emot och lever i att vara den älskade, och dessutom den som övar sig i att vara medälskad av den som älskar och är älskad, kärlek i gemenskap, kärlek som bryter sig ut ur instängdheten i kärleken som endast en, eller mellan två och blir till en triadisk kärlek. Denna trefaldiga kärlek är ett sätt att beskriva kommunitetslivet, livet i gemenskap, livet i Kyrkan. Att tillsammans med andra vara medälskad, men också att själva  vara en som älskar och som tillåter sig själv att vara älskad.