Att bära Människosonens tecken

Allsmäktige, evige Gud, vi vågar kalla dig Fader, ty du har gjort oss till dina barn och sänt din Sons Ande in i våra hjärtan. Låt oss växa i vårt andliga liv och en gång ta vår arvslott i besittning.

Hes 9:1–7,10:18–22, Ps 113, Matt 18:15–20

S:t Franciskus ritade Tau-korset på sina bröders pannor, vi ber om nåden att få bära Kristus-tecknet i våra liv.

I första läsningen hör vi Herren säga. ”Gå igenom Jerusalems stad, och teckna med ett tecken på pannan de män som suckar och jämrar sig över alla styggelser som bedrivs därinne”. När Påven Innocentius III år 1215 öppnade fjärde laterankonciliet påminde han om detta tecken, den hebreiska bokstaven Tav, grekiska bokstaven Tau, ”et signa thau” (Vulgata). S:t Franciskus var närvarande under detta koncilium och tog detta tecken till sitt hjärta. Tautecknet tolkades som Kristi kors och därför använde Franciskus från denna stund Tautecknet som sin egen signatur, och det levde kvar bland hans efterföljare. Gud vill känna igen oss genom att vi tecknar ett TAU på våra pannor. Tautecknet, som var den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet, uppmanade Israels folk att vara trogna Gud ända till slutet. De som förblev trogna kallades för Israels återstod, vilka oftast var de fattiga och enkla människorna som förtröstade på Gud utan att förstå allt lidande som de måste gå igenom.

S:t Antonius av Padua (1195–1231) såg, i S:t Franciskus efterföljd, detta tecken som Människosonens tecken. Tau är Herrens lidandes tecken som de omvända syndarna, de fattiga i anden och botgörarna, bär på sina pannor. De som endast berömmer sig av Kristi kors (Gal 6:14) och suckar och stönar över vidrigheter som bedrivs i världen.

Att bära tau-tecknet, Människosonens tecken, är detsamma som att göra som Jesus säger i dagens evangelium. Att följa Jesu råd om hur vi ska agera om någon gör något orätt mot oss. Först måste vi granska oss själva och vara mer ivriga att korrigera oss själva än att se andras synder. Sedan ska vi tillrätta vår nästa som behandlat oss illa, inte med vrede och hämndbegär utan med barmhärtighet, genom att tala med dem i enrum. Så kan en syndare först föras tillbaka med kärlek, sedan genom att skämmas då det blir känt för några fler och till sist genom fruktan då personen ställs till svars inför Kyrkan.

När syndaren ångrar sig förlåter vi denne. Som S:t Beda Venerabilis (672–735) skriver: ”Vi är inte befallda att förlåta den som syndar om och om igen, utan den som ångrar sig” (Luk 17:3).