Vittnesbörd om Guds förbarmande

1 Tim 1:15–17, Ps 113, Luk 6:43–49

Herre, du är klippan för dem som flyr till dig. Du upphöjde den helige Johannes Chrysostomos när han fick lida för dig, och din Ande talade genom honom. Låt oss lyssna till hans undervisning och stärkas av hans okuvliga fasthet.

Vi firar i dag S:t Johannes Chrysostomos (350–407), biskop och kyrkolärare, och ber om hans förbön för kyrkan i dag, och om att vi ska få nåden att leva som trogna och trovärdiga kristna.

Jesus lyfter i dag fram två bilder för ett gott och sant liv: att vara som ett gott träd som bär bra frukt och att bygga sitt liv på en stadig grund, så att vårt livs hus klarar av de stormar vi utsätts för. Vi behöver då pröva oss själva, öva oss i självkännedom, andliga övningar i att leva och att dö med Kristus, i att bevara friden och glädjen i hjärtat i livets alla stormar.

S:t Johannes Chrysostomos fick lära sig detta. 17 år gammal träffade han Antiokias biskop Meletius och det förändrade hans liv. Han började studera Bibeln, leva ett kristet liv, döptes efter tre års undervisning. Han drog sig undan från världen, vigdes till diakon, präst. Mycket överraskande ordinerades han till biskop av Konstantinopel år 398. Han levde enkelt och förde in denna enkla livvstil i kyrkan och fick de kristna att leva enklare, skaffa undan sina fina kläder, de rika slutade slösa bort sina pengar på fina middagar, byggde upp den kristna gemenskapen utifrån de fattigas och sjukas behov. År 404 landsförvisades S:t Johannes Chrysostomos på livstid till Armenien, och dog år 407.

I en predikan säger han: ”Paulus har, mer än någon annan, visat oss vad människan verkligen är”. Aposteln Paulus som säger: ”Kristus Jesus har kommit till världen för att rädda syndare, och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv”. Vi behöver se på oss själva som prototyper för syndare som mött förbarmande. Vi är urtyper som erfarit Guds nåd, därför kan vi själva bli ett hopp för alla andra, vi kan då alla vara vackra bilder för hoppet om allas frälsning.

Paulus upptäckte att han hade allt men saknade det viktigaste, och därför blev han kyrkans främsta omvändelseexempel. Han hade allt: omskuren på åttonde dagen, ingen hedning, av Israels folk, Benjamins stam, fick sitt namn efter Israels förste kung, benjaminiten Saul. Han var en hebre född av hebreer, därför talade Jesus talade till honom på hebreiska! "Jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig” (Apg 26:14). Så kallade Messias honom till en radikal livsförändring, från att vara en av kunglig ätt (Saul) till att vara Messias slav, den minste (Paulus=liten). Vi behöver liksom S:t Paulus och S:t Johannes Chrysostomos omvända oss, upptäcka vad vi saknar och där i vår egen tomhet erfara Guds nåd och förbarmande, och så bli hopp för alla om frälsning och evigt liv.