Guds tre sätt att älska

Gud, du som skapat och uppehåller allt, låt oss känna din närvaro i vår bön och i vårt liv, så att all vår strävan förbereds och fullbordas i din nåd.

Jer 31:1–7, Matt 15:21–28

”Herre, fyll mitt hjärta med din kärlek”.

Evangeliet lyser starkt redan i det gamla förbundet: ”Med evig kärlek har jag älskat dig.” Faderns eviga kärlek är den kraft som håller samman och församlar allt i hela tillvaron. Denna kärlek blommar ut här på jorden genom Guds Sons människoblivande, hans jordiska liv, hans död och uppståndelse, hans insättande som Herre på Faderns högra sida och i hans fortsatta närvaro i sin kropp, Kyrkan, genom den helige Ande.

Varför lät då Jesus den kananeiska kvinnan kämpa så hårt för sin sjuka dotter? Vi kan nog känna igen det i våra egna liv, att Gud inte svarar på våra böner, ingenting händer, vi får vänta. Varför? Vi kan lita på att det är Guds eviga kärlek som gör att vi får vänta och kämpa, för han vill inte bara vara ett objekt, en som ska ge oss det vi vill ha. Nej, han vill ha vår tro, han vill ha vårt hopp och all vår kärlek, han vill bli den älskade, den som vi förtröstar på i livets alla skiften, den som vi sätter allt vårt hopp till.

Den fullkomliga kärleken är aldrig enkelriktad utan går alltid från person till person. Av Rickard av S:t Victor (1110–1173) lärde sig S:t Bonaventura (1221–1274) att den fullkomliga kärleken är treenig, där det alltid finns en älskande (Fadern), en älskad (Sonen) och en medälskad (Anden). Att ta emot och leva i kärleken på detta trefaldiga sätt är en övning för varje dag. Att dels öva sig i att vara den som älskar, men också att vara den som tillåter sig själv att bli älskad och för det tredje att vara den som är älskad tillsammmans med andra, den medälskade.

Gud älskar oss var och en med en evig kärlek, som om jag vore den ende han älskade. Samtidigt önskar han att vi tillsammans med andra låter oss bli älskade, som ett barn med många syskon, som en gemenskap, en kärlekens vänskap, i Kyrkan. Mest av allt längtar Gud efter att själv bli älskad av oss.

Den kananeiska kvinnan anade denna eviga kärlekskälla som grunden och målet för sitt liv, precis som profeten Jeremia beskriver Guds kärlek till oss: ”Med evig kärlek har jag älskat dig.” Därför kunde hon så helt och fullt lita på Jesus, i sin nöd.