Ett evangelium för hela skapelsen

Himmelske Fader, du gav den helige Markus nåden och äran att förmedla glädjebudet om din Son. Låt oss bli trogna lärjungar som följer Kristi spår i allt.

1 Pet 5:5b–14 och Mark 16:15–20

Vi firar i dag S:t Markus Evangelisten och lyssnar till hans evangelium: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” Evangeliet är inte bara för människan utan för hela skapelsen och detta kosmiska perspektiv är viktigt att förvalta. Det handlar om att Gud har skapat allt, att allt utgår från honom, och att han genom evangeliet kallar hela skapelsen tillbaka till sig, och detta uppenbaras i Jesus Kristus som hela tillvarons mittpunkt. Jesu Kristi kors är "Livets träd" i tillvarons mitt som sprider sina grenar och täcker hela världen, omsluter alla människor och alla djur, som fiskar och fåglar och fyller hela jorden och himlen.

Evangeliet om Jesus Kristus är kortfattat samlat i avslutningen av Markus evangelium. Jesus uppenbarar sig som uppstånden för de elva, han ger dem uppdraget att gå ut överallt i hela skapelsen, han talar om betydelsen av dopet och tron, och om hans fortsatta närvaro i kyrkan genom sina lärjungar; de ska fortsätta det han gjorde. Eller på omvänt sätt, det som han har gjort en gång för alla kommer att fortsätta och förlängas för alltid i Kyrkans liv.

Vi kan se att det i S:t Markus finns en länk mellan apostlarna Petrus och Paulus, och de båda nämner honom i sina brev. Markus anses vara grundaren av kyrkan i Alexandria, dess förste biskop, den som komponerade markusliturgin. Han grundar en av de tidigaste skolorna för kristet tänkande som fortsatte med personer som Klemens av Alexandria, Origenes, Gregorios Thaumatourgos, Heraklas av Alexandria, Dionysius den store, Didymos den blinde och Athansios av Alexandria. Intressant att läsa om hur Kyrillos av Alexandria på 400-talet fortsätter Markus evangelium genom att säga att; vad det livgivande Ordet gjorde bland människor under sin jordiska verksamhet fortsätter han nu i den eukaristiska liturgin. I Jesu mänsklighet möter vi Gud själv och det fortsätter i hans sakramentala närvaro i Kyrkan.

I S:t Markus tradition ser vi hur det finns en direkt koppling mellan vad Gud verkligen har gjort för oss, i skapelsen, genom inkarnationen, Jesu död och uppståndelse, och vad han fortfarande gör för oss i Kristus, i Kyrkans sakramentala liv, genom att Fadern har insatt Sonen som Herre på sin högra sida och genom honom sänder den helige Ande till Kyrkan, för att allt ska förvandlas och föras tillbaka till Fadern.