Kristi universella syskongemenskap

1 Mos 37:3–4,12–13a,17b–28, Matt 21:33–43, 45–46

Allsmäktige Gud, ge oss helig iver att gå vidare på helgelsens väg och med fullkomlig ånger över våra fel fira den högtid som nu nalkas.

Vi ber ödmjukt om den broderliga kärlek som skingrar allt som gör oss till varandras främlingar.

Berättelsen om Josef och hans bröder är en oerhört gripande berättelse om broderskärlek som går förlorad och återvinns, som också visar hur avgörande relationen till fadern är.

Relationen mellan bröder är ett återkommande tema i Bibeln, både när broderskärleken lever och när den förstörs, när den tänds och när den släcks, med en koppling till livets och dödens makt.

Det uttrycks på flera ställen i den heliga Mässan att vi är varandras bröder och systrar. Att vi är döpta innebär att vi inte längre lever för oss själva, vi är intimt förbundna med varandra, varje kristen står i ett intimt förhållande med hela kyrkans gemenskap. I bikten försonas vi inte bara med Gud utan också med Kyrkan. Varje lite sak vi gör med kärlek är en form av deltagande i den oändliga försoningsprocessen i Kristus: att förenas helt med honom, i alla hans lidanden, i sorger, död och i uppståndelsens glädje.

I Kristi närvaro är människan upplyst med ett nytt ljus där vi både ser Guds helighet och syndens allvar. Vi nås genom evangeliet av det barmhärtiga ljus där vi vågar möta oss själva, vår egen synd, i detta ljus öppnar vi oss, lik en blomma, för att ta emot syndernas förlåtelse.

Broderskärlekens vandring börjar i dopet då alla våra synder blir förlåtna. Detta sakrament förenar oss med Herrens passion, död och uppståndelse, och ställer hela vårt fortsatta liv under Kristi påskmysteriums insegel. Guds Son blev människa, vår broder, ja alla människors broder. Han ratades och blev hela mänsklighetens hörnsten och centrum. I Mästarens fotspår förnekar därför varje kristen sig själv, tar sitt kors och deltar i Kristi lidande och fortsatta försoningsverk.

Som Jesus visar i dagens evangelium är hela vår värld en Guds vingård där vi är satta att odla Kristi universella syskongemenskap, ett broderskap som inte är begränsat till oss människor utan gäller allt Gud har skapat. Också vi själva är föremål för denna broderliga kärlek. När vi erfar och blir medvetna om att Guds kärleks extatiska kraft gäller oss, överskrids främlinggörandets gränser inom oss, i en allas förening med alla, från hjärta till hjärta.