Vi behöver minnet och hoppet för kyrkans enhet

1 Sam 24:3–21 och Mark 3:13–19

Allsmäktige, evige Gud, du som styr och uppehåller allt i himmel och på jord, hör vår bön och skänk din fred i våra dagar.

Det är bönevecka för kristen enhet och vi ber om vänskap och försoning mellan alla kristna och om enhetens gåva.

Inbördeskriget i Israel mellan Sauls och Davids trupper påminner om kyrkans splittring. Ett rike som är i strid med sig själv, det är vad kyrkan är så länge hon inte kan nå den enhet! Det blir inte fred mellan David och Saul först när Saul och Jonathan stupar på slagfältet. Men enheten blir kortvarig, nya konflikter dyker upp mellan David och hans söner. Är vi dömda att spridare vidare splittring? Vad krävs av oss för att vi inte ska föra splittringen vidare?

Evangelisten Markus ger ett svar på denna fråga när han skriver om de tolv lärjungarnas kallelse och använder tre tidsperspektiv. Jesus kallar till sig de tolv och han utser dem, det är detta som händer i nuet, det aktuella, närvarande, och lärjungarna tar så emot sin kallelse. Men det står också att Jesus kallade några ”som han hade utvalt”. De var utvalda sedan länge, Gud har utvalt oss redan ”före världens skapelse, till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek (Ef 1:4). Detta utväljande är ett faktum och viktigt att minnas, liksom det är viktigt att ta emot det närvarande, liksom lärjungarna tar emot kallelsen. Men det kommande är också viktigt, Markus skriver att Jesus utsåg de tolv för att de skulle följa honom och som han ”skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna”.

S:t Bonaventura skriver: ”Minnet håller kvar det som har varit genom att komma ihåg det, det nuvarande genom att ta emot det, det kommande genom att föregripa det” (Itinerarium mentis in Deum 3.2.2). Genom minnet äger vi ”en likhet med evigheten, vars odelbara närvaro sträcker sig ut till alla tider” (3.2.5).

På detta sätt är minnet viktigt för att inte sprida vidare splittringen: då vi håller kvar det som varit, hur Gud har utvalt oss och varit med oss. Vi tar emot kallelsen i det nuvarande: vi förblir öppna, disponibla, tar emot de gåvor Gud ger. Men vi behöver också sträcka oss framåt och föregripa det kommande. Och då ger Gud oss, genom den helige Ande, hoppet som en dygd eller kraft som renar minnet, hjälper oss att utan oro för morgondagen, i stor tillförsikt, fortsätta framåt.