Inre samling

2 Sam 15:13–14,30,16:5–13a, Mark 5:1–20

Herre, vår Gud, lär oss att älska dig av hela vårt hjärta och tjäna vår nästa med den kärlek som utgår från dig.

Kung David inser att hans ämbete är en tjänst för andra, att han är utvald för de andras skull. Hans uppgift sträcker sig utanför honom själv och omfattar till och med hans fiender. Därför låter han benjaminiten Simei följa honom med sina förbannelser.

Jesus kommer i dagens evangelium till ett främmande land och en vild man attackerar honom. Det var en plågad naken och bunden man, besatt av en oren demon, vid namn Legion, vi möter svinvaktare och två tusen svin. Som jude befinner sig Jesus i en totalt oren hednisk situation. Jesus går in i de svåraste och mest föraktade omständigheterna.

Jesus har just stillat stormen, han har visat att han har makt över naturkrafterna och i dag visar han sin makt över den andliga världen. Men ännu viktigare är att Jesus visar att omsorgen om en människa går före allt annat, att vi alltid, före all politik, före alla andra intressen, ska se människan och verka för hennes befrielse. Också våra liv är menade att vara en tjänst för andra, vi är utvalda för de andras skull.

Så sker nyskapelsen: ”De kom till Jesus och såg den besatte, han som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen”. Också vi behöver som denne man befrias, komma till oss själva, bli samlade, komma till besinning, vända hem till oss själva och förbli där, för Gud har människans själ som sin älsklingsplats, det är mötesplatsen med Gud, och då behöver vi vara hemma i oss själva.

Vi behöver vara samlade och närvarande för att ta emot den frid som inte världen kan ge, som endast Jesus ger, och vi kan bevara friden, som ett inre Jerusalem. Jesus var alltid samlad i sig själv, han var alltid i intim närhet till sin himmelske Fader, han förblev i total frid, enhet, fokus, vad som än hände. Vi är som den besatte mannen splittrade, olika delar av vilka vi är lever liksom åtskiljda från varandra, vandrar inte i takt, tillsammans. Franciskanen S:t Francisco av Osuna (1492–1540) menar därför att vi behöver öva oss i en sådan inre samling, samla in och församla allt som är utspritt, så att kropp och själ går tillsammans. Så blir vi disponerade att ta emot allt det goda som Gud vill ge oss, varje dag och stund, alltid och överallt.