Att som stor bli mindre, som vuxen förbli ett barn.

Helige Gud, din skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på din allmakt. Benåda oss i din oändliga barmhärtighet, och låt oss ständigt sträva mot det goda du berett åt oss i himlen.

Job 1:6–22, Ps 17, Luk 9:46–50

Det är en paradox, att vi när vi blir vuxna eller stora, behöver öva oss i att bli mindre, som barn. En lärjunge ska söka efter att bli liten, som Jesus själv, som ödmjukade sig själv och antog en tjänares eller en slavs gestalt. Det finns en förebild i Job, som i den första läsningen utbrister i denna totala ödmjukhet: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!”

”Vid den tiden började lärjungarna undra vem som var den störste av dem”. S:t Bonaventura uppmärksammar att det först är en tanke som lärjungarna släpper in och att det ofta är så det börjar, med en tanke som är oordnad och som ställer till det. Denna tanke var en direkt väg till högmod som enligt bland andra S:t Hieronymus kan ha kommit till lärjungarna när de såg att Petrus hade en särställning i deras gemenskap.

Här har ökenfäderna en viktig undervisning om förhållningssätt till tankar. Vi ska se tankarna som främmande, som förslag som kommer till oss utifrån och som vi behöver urskilja. Kommer denna tanke från Gud eller från oss själva, är det en tanke som vill något gott eller något ont?

När väl tanken kommit in i vårt medvetande, vårt sätt att tänka, är det svårt att göra något åt den. Därför behöver Jesus komma som en läkare till sina lärjungar för att hela oss inifrån. Han ställde då ett barn bredvid sig för att visa vad han önskar av oss. Högmodet helas genom viljan till ödmjukhet, ja, lärjungarna förvandlas i sitt sätt att tänka högmodigt genom att de får träna sig i ett barns attityd, den attityd Jesus ser i de fattiga, de sjuka, denna världens misslyckade, de som på olika sätt övat sig i ödmjukhet och befriats från högmodet. Därför ska en lärjunge inte sträva efter något stort utan att söka bli mindre och förbli liten, som Jesus själv, som ödmjukade sig och antog en slavs gestalt. Så är den minste den störste eftersom ödmjukheten befriar oss från högmodet och ju mer vi är befriade från högmodet desto mer fylls vi med kärlek, och de som är mer fyllda med kärlek är de största, eftersom det inte finns något större än kärleken.