Mal 3:1–4,23–24, Ps 25, Luk 1:57–66

Allsmäktige evige Gud, inför Kristi födelses högtid ber vi, dina ovärdiga tjänare, om all nåd och barmhärtighet från honom, ditt Ord, som i jungfrun Maria blev människa och ville bo ibland oss.

Under adventstiden har vi lyssnat till traditionerna från Davids hus. Vi har följt Josef och Maria med glädje. Vi har hört talas om Elisabet och Sakarias, blivit rörd av Josefs kyska kärlek och vi  berörs i vårt inre varje gång vi påminns om Barnet som kommer att födas i Betlehem.

Vi skyndar till en stad i Juda bergsbygd (Luk 1:39). Vi är framme. Det är det hus där Johannes döparen kommer att födas. Elisabet jublar tacksamt inför sin Frälsares moder och en ofödde Döparen sparkar till i sin moders liv (Luk 1:43). Så födde Elisabeth en son, han omskars på åttonde dagen och hans mor sa bestämt: ”Han skall heta Johannes.” På skrivtavlan skrev Sakarias: ”Johannes är hans namn”, alla förvånade sig. Elisabeth och Sakarias, Symeon och Hanna, Josef och Maria, alla var de fyllda med helig Ande. Så är det i traditionerna från Davids hus och så fortsätter det att vara i kyrkans och våra liv så länge vi är en del av traditionerna från Davids hus. Därför ber vi om den helige Andes förnyelse av våra liv, nu inför Kristi födelses fest. För vårt och hela världens julfirande, för alla medarbetare och gäster.

I adventstidens sista O-antifon vänder vi vårt ”O” till ”Immanuel, Gud med oss”. Denna antifon beskriver Gud som Konung och Domare, som Jesaja profeterar: ”En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa”. Sedan beskriver profeten hur ”rätten ska ta sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet. Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid. Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser” (Jes 32:1, 15–18). Jesaja har då redan i kapitel sju talat om den unga kvinnan som ska föda Immanuel: ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’” (Jes 7:14). På Faderns uppdrag sändes Sonen att bli människa genom den helige Ande i jungfru Maria. Inkarnationen är Treenighetens verk i en ung flickas liv, och så kan jungfru Maria föda den som är Immanuel, Gud med oss. Inkarnationen fortsätter sedan i den stridande Kyrkan på jorden genom sakramenten i gemenskap med den segrande kyrkan i himlen, och drar oss tillbaka till Fadern, i Sonen genom den helige Ande.

O Immanuel, vår Konung med den nya lagen,

du frälsare som folken längtat efter:

kom och fräls oss, Herre, vår Gud.