Jesus predikar och kallar

Kol 1:9–14, Ps 98, Luk 5:1–11

Gud, du kallar människor till uppgiften att leda ditt folk. Utgjut över kyrkan fromhetens och styrkans Ande, så att det aldrig saknas värdiga tjänare vid ditt altare och så att många förkunnar evangeliet med iver och ödmjukhet.

I dag ger evangelisten Lukas vägledning vad gäller kallelsen, förhållningssätt för predikanter och deras åhörare samt hur vi kan vandra i Jesu fotspår. Vi firar Mässa för kallelser till kyrkans ämbete.

Herrens barmhärtighet attraherade de fattiga fiskarna att slå följe med honom. Vi ser att själva sammanhanget för detta kallelsemirakel, då Petrus och Jakob och Johannes kallas, är att Jesus undervisar folket. Till kallelsesammanhanget hör att folket tränger på, de är ivriga, hängivna och söker drivna av sin djupa längtan. S:t Bonaventura skriver i sin kommentar att det inte bara gällde de som saknade kunskap och längtade efter att få vägledning, utan också de sjuka som närmade sig Jesus för att få hälsan tillbaka och syndare som längtade efter att få sina synder förlåtna. De drevs av en stark längtan efter att få höra Guds ord.

Herren har en särskild inbjudan till alla som längtar: ”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten” (Jes 55:1), den frälsande visdomens vatten. Därför stod Jesus i Gennesaretssjöns vatten, för att bjuda folket på visdomens vatten: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick” (Joh 7:27).

Till kallelsesammanhanget hör också att det just där fanns tillgång till två båtar som redan låg i vattnet. De två båtarna symboliserar lydnad och tålamod. Båtarna var nära och redo att bära den som bär allt. Herren stiger ner i Petrus båt, eftersom han väljer det fattiga och ödmjuka. Herren Jesus befaller inte Petrus utan ber honom ödmjukt att ro ut ett litet stycke, för att alla som han kallar ska imitera hans ödmjukhet. Och han satte sig ned och undervisade folket från båten.

Jesus stod, han såg, han steg ned och han satt. Så menar S:t Bonaventura att Jesus ger vägledning till alla predikanter. Den som predikar behöver stå med rätt intention, se med ett uppmärksamt omdöme, stiga ner genom sina handlingar och sitta ner genom kontemplationens vila.

Men folket vägleder också de som vill lyssna. De söker, de kommer, de stannar kvar, de pressar på, de följer Jesus och de förblir i honom genom enträgen bön.

Vi ser sedan att det var Petrus ödmjukhet som gjorde honom mottaglig för Guds nåd: ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare”. Han drog sig inte bort utan kom nära Jesus. Och Petrus och de som var med honom överväldigades och upplyftes av förundran när de insåg vad deras Herre hade gjort.

Så lindrar Jesus Petrus rädsla: ”Var inte rädd”. De rodde i land, lämnade allt och följde honom. S:t Gregorius den Store säger att de avstod från viljan att äga det de hade lämnat.