Mindre prat

Bar 1:15–22, Ps 79, Luk 10:13–16

Helige Gud, din skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på din allmakt. Benåda oss i din oändliga barmhärtighet, och låt oss ständigt sträva mot det goda du berett åt oss i himlen.

Profeten Baruk säger: ”Vi har försummat att lyssna till Herrens, vår Guds, röst som talade till oss genom de profeter han sände”. Och Jesus talar om lyssnandet: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig.”

Bön är ett lyssnande, en tystnad som inte är frånvaro av ljud, utan en omvändelse till verkligheten. Bönen är nyckeln till livet, men inte som prat utan som ett lyssnande samtal som når oss ända in i hjärtegrunden som personer. Hela vårt liv är ett samtal med Gud, där Gud talar i tystnaden. Det som sker i stillheten blir till glädje för andra, för världens frälsning.

Lyssnandet är förenat med tystnad och mystik, religionens hemliga insida, dold för de som inte invigts i hemligheterna. En form av gudserfarenhet som stänger sinnena för den yttre världen för att erfara Gud i det innersta, i det egna hjärtat.

Vi övar oss därför i att bevara stillheten, i vår bön, att omfamna tystnaden genom att lyssna.

Människan är skapad just för kontemplation, att vara som Adam och Eva i paradiset. Gud satte människan i njutningarnas paradis för att själva meningen med det mänskliga livet just är att lyssna och njuta av Gud i allt vad det innebär att vara människa.

Att njuta av Gud med de fem sinnena, att suga åt sig den glädje det är att känna en smak, en doft, en beröring, att skåda något eller att lyssna till tingen.

Att njuta av Gud i relationen till sig själv, att förundras över hur nära Gud är oss redan i vår natur, och ännu mer genom den helige Andes nåd.

Att njuta av Gud i kyrkans liv, i sakramenten, i kontemplationen över Guds väsen, hans makt och hans kärlek, den heliga Treenighetens mysterium och dess centrum i Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare. Till sist behöver vi överlåta allt till Gud, dö med Kristus på korset och endast brinna av Guds kärleks eld.

Därför är bönen en övning i tystnad, då vi öppnar oss för kontemplationens fridfulla extas genom förundran över allt det som Gud ger oss av nåd. Vi behöver, som Jesus och S:t Franciskus, ofta dra oss undan, i stillhet och bön, kontemplation, finna vår balans, inre samling, så att vi förblir lyssnande och kan välkomna Gud alltid och överallt. Vi behöver hjälpa varandra till denna balans, så att det finns tid och rum för Gud, ja, ordning för stillhet, tystnad, avskildhet, bön och kontemplation i våra alltför ofta överpratiga och överaktiva liv.