Intellekt, hjärta och vilja för mänsklighetens gemensamma bästa

Fader i himlen, när den heliga Katarina betraktade Kristi lidande, greps hon av glödande kärlek till honom och hans kyrka. Låt oss på hennes förbön leva av Kristi mysterium, tjäna honom i hans kyrka och jubla över att hans härlighet skall uppenbaras.

1 Joh 1:5–2:2 och Matt 11:25–30

Vi firar i dag S:ta Katarina av Siena, jungfru och kyrkolärare (1347–1380). Eftersom hon är Europas skyddspatron ber vi särskilt för Europa, om fred och beskydd för det kristna arvet. Vi ber om hennes förbön för fred i hela världen, enhet i kyrkan och frid och sann självkännedom i själen.

Det Jesus säger gäller verkligen S:ta Katarina: ”Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har du bestämt”. S:ta Katarina saknade lärare men ägde alla visdomens och kunskapens gåvor (1 Kor 12:2) så att hon kunde undervisa hög som låg om det mänskliga livet. Hon gav sitt intellekt, hjärta och sin vilja för mänsklighetens gemensamma bästa, men inte som ett politiska program utan som en inre förvandling av hennes själ och hjärta, det började i henne själv.

Hennes auktoritet utgick från självkännedom: ”i mig själv är jag inget, det är Gud som är.” Det är detta som aposteln Johannes lyfter fram: ”Om vi säger att vi är utan synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss”. Hon talar om betydelsen av den inre cellen. I självkännedomens inre cell blir Katarina en hel människa. Här förmår hon integrera och bearbeta sin benägenhet att såra skapelsen, att synda, men också att erkänna att Gud utrustat henne med förnuft, vilja och förmåga till att älska. Hon lär sig att acceptera och leva med paradoxen: att vara skapad till Guds avbild och samtidigt behöver hon kämpa mot det onda inom sig. Utifrån hur hon förstår sig själv förstår hon andra, deras svaghet och värdighet. Att vörda och prisa Gud innebär för Katarina att vara öppen för varje människas unika kallelse. Det får henne att känna ett djupt medlidande med de människor hon kommer i kontakt med. Hon levde sig in i den personliga kamp var och en hade att genomgå för att nå självkännedom.

Genom att se på sig själv med Guds godhets ögon vågade hon stå ansikte mot ansikte med de mörka sidorna inom sig, och så mötte hon Kristus precis som den hon var. Detta vill hon förmedla till andra: ”Jag önskar verkligen att ni skall se er intighet”, säger hon i ett av sina brev, ”men jag vill inte att ni skall se den i förtvivlans mörker, utan i ljuset av den gudomliga godhet som bor i er.” Vi kommer då att se att vi uteslutande existerar i kraft av Guds skapande kärlek, att det uteslutande är ett resultat av Guds nåd att vi är till. I denna visshet ligger den sanna ödmjukheten och den sanna friheten, insikten i att den mänskliga existensen är en Guds gåva och att det som håller oss igång är att vi tar emot. Så frigörs vi från den outhärdliga bördan som håller oss tillbaka: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”