1 Sam 16:1b, 4–7, 10–13, Ef 5:8–14 och Joh 9:1–41

Himmelske Fader, genom ditt Ord, som blivit människa, försonar du oss människor med dig och med varandra. Låt oss därför med trons glädje och kärlekens iver bereda oss att fira påsk med honom, din  Son, Jesus Kristus, vår Herre.

Varje människa lever på något sätt i okunnighet, men det finns möjlighet till befrielse. Vi har nämligen utrustats med ett tredje öga, ett inre öga, hjärtats öga, visdomens och kärlekens öga. När detta inre öga öppnas kan människan, som annars är blind, se verklighetens skönhet och mål. Det viktigaste i livet är att se, att inte vandra i mörker. I fornkyrkan lästes texten om hur Jesus botar den blindfödde för dem som skulle döpas under påsken. Det kristna livet handlar om att få öppnade ögon, att bli upplyst, att gå från att vara blind till att se, med Guds ögon.

Det är den helige Ande som sakramentalt öppnar våra ögon och ingjuter ljuset i våra hjärtan när vi döps. I dopet får vi genom den helige Ande ett inre sinnesorgan som består av tro, hopp och kärlek. Det kallas ibland för de teologala dygderna, eftersom det är krafter som kommer som en gåva från Gud, och som för oss tillbaka till Gud. Det är krafter som hjälper oss att mer intimt erfara Gud i allt, vi får liksom låna Guds sinnen.

Genom tron öppnas de inre syn- och hörselsinnet. Genom kärleken öppnas det inre smak- och känselsinnet. Genom hoppet öppnas det inre doftsinnet.

Så kan vi återigen, som Adam och Eva i Edens lustgård, se Gud, lyssna till Gud, smaka, känna och känna doften av honom i vår värld, i våra mänskliga liv, i olika situationer och händelser, i olika livsfaser och erfarenheter.

Vi är inte lämnade ensamma i världen. Vi har fått den helige Ande och ett andligt sinnesorgan att använda. Gud  verkar i och genom oss, med tro, hopp och kärlek, så att vi får komma med Guds gåvor till denna värld, med tro där människor inte kan tro, där man försökt göra sig av med alla spår av honom.

Med hopp i en värld som lider av oro, förtvivlan, hopplöshet. Är det något världen behöver så är det hopp, hoppet som riktar oss framåt, mot vårt livs slutmål.

Med kärlek, i en värld som präglas av så mycket rädsla. Sammmanhang som styrs av rädsla är mycket farliga och kärleken är den enda kraft som kan fördiva rädslan.

Det är inte ansträngningen som är det viktiga utan gåvan, att leva av det Gud redan har gett och fortsätter att ge. Med Guds gåvor föregrips himlen, värlen förvandlas när vi samarbetar med Gud, i hans skapelse och med hans gåvor.

Så fortsätter Kristus att försona allt med sig, i och genom oss, för allt ska till sist sammanfattas och helas och bli helt i Kristus.