Låt oss tvinga tystnaden på våra bekymmer, begär och fantasier

1 Joh 4:11–18 och Mark 6:45–52

Allsmäktige, evige Gud, du som i din Son har gjort oss till en ny skapelse, låt oss genom din nåd bli lika honom som i sig förenar din gudomliga och vår mänskliga natur.

Vi ber om att Gud i tystnaden och stillheten ska stilla våra oroliga människohjärtan.

Lärjungarna blev rädda när Jesus kom gående till dem på vattnet. De hade slitit, haft motvind, men han säger: ”Lugn, det är jag, Var inte rädda.” Aposteln Johannes skriver att det är kärleken som fördriver rädslan. Det var den fullkomliga kärleken som kom gående på vattnet, som lärjungarna såg, den kärlek som hade mättat de hungriga. Det är den fullkomliga kärleken som kommer till oss i dag: ”Lugn, det är jag, var inte rädd”.

Jesus ser hur vi sliter, han ser människans kamp och nedstiger själv genom sitt människoblivande i denna kamp. Han möter oss i vår verklighet, men vi är som lärjungarna. Vi ser vålnader och skenbilder istället för verkligheten: vi oroar oss över och fantasier om det som inte är. Lärjungarna trodde att det var ett spöke, eftersom det inte bara var sjön som var orolig utan också deras hjärtan var fyllda med oro. Även vi bär på denna inre oro, inre spöken och vålnader som förvirrar varseblivningen och hindrar oss från att se Guds närvaro i våra liv. S:t Bonaventura skriver om människans kapacitet för Gud men när vi blir distraherade av bekymmer, när vi fördunklas av inre spöken och begär försjunker vi i oss själva och ser inte Gud och de stora sammanhangen. Här är tystnaden av stor betydelse, som Bonaventura skriver: ”Låt oss därför dö och träda in i mörkret. Låt oss tvinga tystnaden (Mark 4:39) på våra bekymmer, begär och fantasier” (Itinerarium mentis in Deum 6.7.4).

Våra bekymmer, begär och fantasier behöver omslutas av tystnad, så att all oro blir stilla, som vågorna på en orolig sjö.  Det är att i blindo intimt lära känna Gud, att bli döv för våra vålnader och att börja lyssna till Gud, att bli stum för att avstå från orden, att lära sig att vänta på att Gud skall handla.

Så får vi erfara hur Jesus tvingar vinden att bli stilla, ”vinden lade sig”, vinden sjönk ihop som en som är mycket trött och utmattad, vinden blev trött av att blåsa i mötet med Guds Son. Vi kan lita på att världens och våra egna stormar och all vår oro kommer att tröttna, till sist.