1 Mos 2:18–25 och Mark 7:24–30

Herre, håll din hand över ditt eget folk, och var för oss det stöd som aldrig sviker, ty vi har satt vårt hopp till din kärlek och din himmelska nåd.

Vi ber i denna Mässa för alla som förbereder sig för äktenskapet, för alla äkta makar, för våra familjer.

"Det är inte gott att mannen är ensam." ”Man” ska här förstås som "människa", det är inte gott att människan är ensam. Det finns en djup insikt i vad det är att vara människa i Guds Ord, här beskrivs människans ensamhet som en brist, det är något som fattas. Djuren, som människan får namnge, kan inte fylla bristen, ensamheten. Det behövs något som till sitt väsen är jämlikt. Det ska vara någon med "ben av mina ben och kött av mitt kött". Man och kvinna är fullkomligt jämlika i sin inbördes olikhet, men kallade att ge sig hän åt varandra. När man och kvinna förenas blir de "ett kött", den enhet, där de fullbordas som personer. Så bekräftas att Gud skapade man och kvinna till sin avbild och likhet, "till man och kvinna skapade han dem". Både som personer och i sin enhet återspeglar man och kvinna den Heliga Treenigheten.

Guds kärlek kräver någon form av pluralitet i Gud själv, en oförgänglig som är älskad av den älskade, men den fullkomliga kärleken måste involvera en tredje person, när de två förenas i en kärlek till den tredje. Fadern och Sonen och den helige Ande.

Denna kärlek återspeglas och avbildas i äktenskapet, när de två förenas i en kärlek till den tredje. Mannen och kvinnan och barnet: familjen som urcellen i den mänskliga gemenskapen men också som den första kyrkan för det lilla barnet, där tron blir förkroppsligad i en gemenskap. Familjen har en tyngd och en betydelse som ingen politik eller social ingenjörskonst kan omintetgöra. Familjen fanns där långt före och är viktigare än staten. Trons väg är invävd i den vanliga familjens vånda och glädje. I det vanliga familje­livet är Gud med oss. Både med sin tysta närvaro och med sin försonande kraft.